Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Absurd ideologi om inkludering gör barn utbrända

”En skola för alla” blev en skola för de flesta. Elever med särskilda behov lämnas åt sitt öde. Att försöka pressa in alla barn i samma mall är verkligen inget bra sätt att skapa inkludering.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur behandlar skolväsendet barn med särskilda behov? Inte bra, visar GP:s reportage om barn som sitter hemma (7/7). I artikeln berättar föräldrar om hur deras barn, som har gemensamt att de lider av ADHD, autismspektrumsyndrom eller någon annan form av funktionsnedsättning, inte fått sina behov tillgodosedda. De klarar inte av att gå i en ”vanlig” klass.

För ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) kan en lektion i ett vanligt klassrum med 30 andra elever vara oerhört påfrestande. Eleven blir stressad och mår psykiskt dåligt. Föräldrarna har i det här fallet tagit strid för att barnen ska gå i särskilda skolor eller klasser anpassade för barn med NPF, men förgäves.

För tio år sedan kom en ny lag som slog fast att autism inte ensamt är ett skäl att få en plats i särskolan. För elever med extra behov finns nu möjligheten att få undervisning i en så kallad ”särskild undervisningsgrupp”. Men platserna i Göteborgs stad räcker inte till. Föräldrarna kan inte heller söka en sådan plats åt sitt barn själva. Det är i stället rektor som avgör, och skolorna måste se över sina möjliga insatser innan en sådan plats blir aktuell.

Hur många elever i Göteborg som undviker att gå till skolan kan inte grundskoleförvaltningen svara på när GP:s reporter frågar. Göteborgs stad är dock inte ensam om att ha platsbrist. Enligt en granskning från Skolinspektionen kan barn behöva vänta i två år för att få en plats i en särskild undervisningsgrupp. Att det är så har sina skäl.

Tanken att barn med autism eller ADHD ska gå i ”vanliga” klasser är åtminstone 30 år gammal. Fröet finns i Salamancadeklarationen, ett FN-dokument från 1994 som slår fast att barn ska undervisas tillsammans. Skolan ska vara ”inkluderande”. En bärande tanke är att barn med speciella behov kan känna sig utpekade om de undervisas i en särskild klass eller skola.

I Sverige har denna idé gått under namnet ”en skola för alla”. I en utredning om särskolan från 2004 står det tydligt och klart att elever med olika funktionshinder så långt det är möjligt ska undervisas tillsammans med andra barn, och alltså inte gå i särskola. En annan utredning som gjordes på 1990-talet ville till och med avskaffa särskolan helt. I det pedagogiska etablissemanget på lärarhögskolorna är motståndet mot särskolan massivt.

Motivet är det inget fel på. Utredningen från 2004 pläderar tydligt för allas lika värde, jämlikhet och delaktighet. Men det är en utopisk idé – att alla barn kan undervisas på samma sätt, bara man ”jobbar” med ”inkludering” tillräckligt mycket. Konsekvensen blir att den som faktiskt är i behov av särskilt stöd i en liten grupp blir ännu mer exkluderad och utpekad. Dessutom lägger det här synsättet orimligt mycket press på lärarna. Hur mycket kunskap om NPF-diagnoser läraren än besitter har han eller hon 29 andra barn att hålla reda på.

Vissa barn med NPF-diagnos fungerar utmärkt i en ordinarie klass, med eller utan extra resursstöd. Men för många elever är undervisning i en mindre grupp det enda alternativet. Den möjligheten måste utökas.