I dag samlas försvarsnördar av varierande kulörer till den enda konferensen där det är socialt accepterat att klä sig som om det vore after ski: Folk och Försvar.
Trots det mörka världsläget finns åtminstone en ljusglimt: Debatten om Nato har förändrats i en positiv riktning under det senaste året. Vid fjolårets upplaga av Folk och Försvar ansåg endast hälften av de borgerliga partierna att Sverige borde gå med i försvarsalliansen Nato.
Det har lyckligtvis ändrats, till och med den kristdemokratiska Natoskräcken är borta. I dag är hela Alliansen för ett svenskt Natomedlemskap. Och med tanke på att den ryska presidenten Vladimir Putins stormaktsambitioner har ökat, snarare än avtagit, är frågan mer aktuell än på länge.
Ett Natomedlemskap vore det naturliga steget för Sverige. Nato-motståndarna brukar hävda att det vore att överge den svenska alliansfriheten. Argumentet håller inte vid en närmare granskning.
Det går inte att påstå att vi är alliansfria i praktiken, hur gärna vissa än vill. Vi är ett partnerland till Nato och vi övar tillsammans med Natotrupper. Det är uppenbart att Sverige ses som en allierad till Nato, vare sig vi är formella medlemmar eller inte. Däremot åtnjuter vi varken skydd eller stöd från organisationen vid ett eventuellt angrepp, något som har påpekats åtskilliga gånger av Natos generalsekreterare. Dessutom har vi ingen möjlighet att påverka Nato, så som hade varit möjligt om vi vore medlemmar.
I dag är varken Sverige fågel eller fisk, utan någonstans mittemellan. Det gynnar oss varken kortsiktigt eller långsiktigt. Vi har ”lyckats manövrera oss in i sämsta tänkbara läge”, för att citera Jan Leijonhielm, ledamot av Krigsvetenskapsakademin (SvD 7/1).
