Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Abramowicz: Regler skapar jämlikhet

Det finns en föreställning om att uttryckliga regler eller riktlinjer är mästrande eller att de har en exkluderande effekt. I själva verket är det tvärtom, skriver ledarsidans nya kolumnist Naomi Abramowicz.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

När Magdalena Ribbing dog i höstas blev det närmast landssorg. En av folkvettsexpertens många förtjänster var att hon kunde uttyda sociala koder för de oinvigda. Ribbings pappa brukade säga till henne och hennes tre systrar att man ska kunna reglerna – sen kan man strunta i dem när man känner för det, förklarade hon i en intervju i GP Kultur (15/4 2016). 

Precis så resonerade min egen pappa, född i Polen, när han skulle börja studera vid Lunds universitet under sent 1960-tal. Han växte upp som invandrargrabb i Borås, son till en skräddare och en sömmerska på Oscar Jacobson. Efter att han fick ett fint förtroendeuppdrag för Västgöta Nation bestämde han sig för att läsa Bonniers bok om vett och etikett från pärm till pärm. Han kanske inte hade samma klassbakgrund som sina kamrater, men han skulle i alla fall inte begå någon faux pas i deras sällskap. 

Hade hans vänner eller bekanta tittat snett på honom om han hade använt fel glas eller lagt armbågarna på bordet på nationsfesterna? Säkerligen inte. Men det är en sak att göra ett medvetet avsteg från reglerna, det är en annan att göra det för att man inte vet bättre. Det är en distinktion som brukar underskattas av sådana som själva knappt har behövt reflektera över saken, exempelvis bättre bemedlade etniska svenskar. 

Ett tydligt exempel på detta är de och dem-debatten som rasade häromåret. En gymnasielärare i svenska argumenterade för att vi lika gärna kan lägga ned det här med de och dem, eleverna förstår ändå inte skillnaden (SvD 22/10 2016). Hans förslag var att ersätta båda med dom. Det vore att göra Sveriges unga en otjänst, inte bara för att det är en god idé att ha grundläggande kunskaper i grammatik.

Bara för att en regel ändras rent formellt, betyder det inte att den upphör att existera. Medelklassungar kommer givetvis att få lära sig skillnaden hemma. De som blir lidande är barn med sämre förutsättningar, de vars föräldrar har svenska som andra språk eller kanske inte ens kan svenska. De kommer att få en orättvis nackdel jämfört med sina kamrater. För potentiella arbetsgivare säger tre ynka bokstäver mer än tusen ord. 

Författaren Qaisar Mahmood har argumenterat för införandet av en svensk kulturkanon av liknande skäl. Den skulle utjämna skillnaderna mellan de som har marinerats i finkultur sedan späd ålder och de som saknar medelklassens kulturella referensramar, menar Mahmood. Oavsett om man gillar tanken på en officiell kanon eller inte finns det ändå en inofficiell sådan, med en rad verk som den bildade bör ha tagit del av. Det skulle underlätta för dem som har invandrar- eller arbetarklassbakgrund om den synliggjordes.  

Det finns en föreställning om att uttryckliga regler eller riktlinjer är mästrande eller att de har en exkluderande effekt. I själva verket är det tvärtom. Att tydliggöra det som många tar för givet, vilka böcker man bör ha läst eller hur man ska föra sig på en bjudning, är att ge människor nycklar till rum som hitintills har varit låsta för dem.