Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Naomi Abramowicz: Abramowicz: Låt det privata vara opolitiskt

Det finns en gräns för hur många budskap det går att absorbera innan man drabbas av åsiktsutmattning, skriver gästkolumnisten Naomi Abramowicz.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I en tid när det privata är politiskt och vi är mer privata än någonsin är det närapå omöjligt att gömma sig från politiken. Tro mig, jag har försökt. 

För inte ens en opinionsbildande skribent orkar jämt och ständigt befinna sig i det öronbedövande bruset av tyckande som man omges av när det finns oändliga möjligheter för människor att göra sig hörda. Jag hör er. Alldeles för väl, kan jag tillägga. Skicka mig hörselkåporna.  

Det började med att jag försökte reglera min internetkonsumtion. Twitter går givetvis bort. Om inte någon är arg på riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som numera lever i Twitterexil, är någon arg på att någon är arg på Hanif Bali. Föga berikande information. 

Facebook är inte särskilt mycket bättre. För sjuttiofjärde gången delar någon ett inlägg om att USA:s president Donald Trump har gjort eller sagt något dumt. Alla är förvånade. 

Inte ens Instagram, tidigare ett tillhåll för filmer på gulliga djur och konstnärligt serverade frukostar, är politikfritt längre. Nej, det har blivit ytterligare en megafon för människor att ”nå ut" med sina budskap. Jag vill inte bli nådd. Jag vill veta vad ni åt till frukost. 

Bloggar ska vi inte ens tala om. Till och med de som ägnar sig åt jämförelsevis ytliga ting som kläder och smink täcks av en tunn fernissa av åsikter. ”The future is female”, tjejer. Vad härligt det är att vara kvinnlig entreprenör och jobba dygnet runt tills man går in i väggen! 

Det är inte särskilt mycket bättre i den fysiska världen. Om man inte översköljs av åsikter ställs man ständigt inför olika beslut med potentiella politiska efterverkningar. 

Jag gick nyligen till min närmaste mataffär för att köpa ingredienser till en sallad. Där ser jag en förpackning sockerärtor, där 0,001 procent av intäkterna går till entreprenöriella kvinnliga Maya-indianer. Om jag låter bli att köpa sockerärterna – är jag då en person som vägrar att stödja entreprenöriella kvinnliga Maya-indianer? 

För övrigt, alla ni som återhämtar er efter påskgodiset, enligt Världsnaturfonden har ni förmodligen bidragit till onödig klimatpåverkan på grund av palmoljan som finns i nästan varje godispåse. 

Missförstå mig rätt. Det är givetvis jättebra och demokratiskt att det går att påverka genom konsumentmakt, att fler kan sprida sina åsikter genom sociala medier och att opinionsbildning inte är förbehållet till en tyckarelit. 

Men det finns en gräns för hur många budskap det går att absorbera innan man drabbas av åsiktsutmattning. Det finns en risk att människor blir mätta på politik. Om allt är lika viktigt är det lätt hänt att allt till slut blir oviktigt. 

Om några år kommer politikdetox förmodligen att bli det nya heta. En retreat för åsiktsmässigt överexponerade medelklassmänniskor där det är strängt förbjudet att träta om verklighetsbilder, ingen talar om invandring och alla tygpåsar med klatschiga slagord konfiskeras redan vid incheckningen. Jag kan redan nu föreslå en slogan: i en tid när alla vill stå upp för någonting kan det bästa ibland vara att sätta sig ned.