Det skulle ju bli så bra. Med Margot Wallström, FN-kommissionär och före detta EU-kommissionär, skulle de svenska Socialdemokraterna bli kända världen över för sin solidariska och feministiska utrikespolitik. Det har gått sådär.
Bara de senaste veckorna har Wallström orsakat två diplomatiska kriser med Israel. Dels när hon i en intervju i Rapport (14/11) gjorde en koppling mellan palestiniernas situation och terrordådet i Paris: "Man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.". Dels i en interpellationsdebatt förra veckan då hon antydde att israelisk polis använt sig av "utomrättsliga avrättningar".
Israels största dagstidning Yediot Ahronot kallades henne nyligen för "den mest hatade kvinnan i landet". Säga vad man vill om hennes företrädare Carl Bildt (M), men mig veterligen har han inte omnämnts som den "mest hatade mannen i Israel". Även om han knappast kan kallas för en varm Israelvän - tvärtom, Bildt hade betydligt fler anförvanter inom det propalestinska lägret – utlöste han i alla fall inga diplomatiska storgräl.
Det går att rikta kritik på ett betydlig mer elegant sätt än vad Wallström har valt att göra. Då finns det en större chans att motparten lyssnar i stället för att slå dövörat till.
Utrikesministern hävdar förstås att hon enbart blir feltolkad. Det verkar ha undgått henne att det faktiskt tillhör hennes jobb att inte bli missförstådd. Hon ska leverera väl uttänkta uttalanden som förstärker Sveriges position i världen, inte gnälla om att hon inte kan rå för att ingen begriper vad hon säger.
Wallströms begränsade framgångar borde inte komma som någon överraskning. Visserligen har hon haft prestigefyllda poster inom såväl FN som EU. Men bilden av henne på hemmaplan har varit en annan än i utlandet. När the Economist skulle sammanfatta Wallströms gärning som EU-kommissionär för sex år sedan beskrevs hon som en "besvikelse".
Under det senaste året har Wallström, med all önskvärd tydlighet, visat det som många av hennes kritiker har sagt i flera år: Hon är inte den stjärndiplomat som hon har framställts som här hemma. Det handlar inte enbart om hur utrikesministern har hanterat Sveriges relationer med Israel, utan att hon gång på gång uppvisar samma fingertoppskänsla som en enarmad sjöbuse.
