Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Abramowicz: Bränderna slår hål på myten om den kalle svensken

De som ville hjälpa till att bekämpa skogsbränderna var snarare för många än för få. Den kalle svensken som bara bryr sig om sin egen tillvaro är en myt, skriver kolumnisten Naomi Abramowicz.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Svensken är en sval och ogenerös typ som inte bryr sig nämnvärt om andra. Helst avstår svensken från att kommunicera med främlingar om det inte är absolut nödvändigt. Den värdesätter sitt oberoende framför allt och alla andra. Om det uppstår problem vill den helst att någon annan löser dem, typ bostadsrättsföreningen, kommunen eller staten.

Så ser nidbilden av svensken ut. Dokumentärmakaren Erik Gandini byggde en hel film på den: ”The Swedish theory of love” från 2016. Men den överensstämmer inte särskilt väl med verkligheten.

Låt mig börja med lite anekdotisk bevisföring. För några somrar sedan stod jag i centrala Göteborg och väntade på spårvagnen när en ung man steg av vagnen och föll ihop. Hela hans kropp skakade, det verkade som att han hade drabbats av ett anfall. Åtminstone fem personer sprang fram till hans undsättning.

En ringde 112. En annan gjorde sitt bästa för att försöka hålla honom vid medvetande. En tredje letade efter hans legitimation för att se om vi kunde ta reda på vad han hette. Alla gjorde sitt bästa för att hantera situationen. Vi vakade över honom tillsammans och väntade tills ambulansen kom. Sedan skildes vi åt, utan att säga särskilt mycket mer.

Sverige kanske inte kan karaktäriseras som en nation av smidiga kallpratare, men man ställer upp för varandra när det gäller.

Anekdotisk bevisföring åsido – det finns många exempel på svenskars benägenhet att hjälpa andra. Sex av tio svenskar skänker pengar till någon form av hjälporganisation, enligt Frivilligorganisationernas insamlingsråd. Drygt en av tre svenskar ägnar sig åt volontärarbete minst en gång i veckan, enligt en EU-undersökning. Samma undersökning visar att vårt land är ett av de länder i EU där ideellt arbete är vanligast.

Det främsta exemplet i närtid på svenskens engagemang är den enorma uppslutningen i samband med skogsbränderna. Drygt 2 000 frivilliga anmälde sig till Röda Korset inom loppet av två dygn.  

Folk gick man ur huse för att bidra på alla sätt de kunde. Människor med särskilt efterfrågade kunskaper avbröt sin semester för att hjälpa till. En del ägnade sig åt släckningsarbete. Andra levererade mat till brandmännen. Vissa lagade räddningstjänstens fordon gratis.

Problemet har snarare varit att för många har velat hjälpa till – inte för få. Räddningstjänsten har till och med behövt skicka hem folk på sina håll.

Det bästa är att människor inte har hjälpt till för att kunna skryta om det i sociala medier och lägga upp en sotig selfie, utan för att de verkligen bryr sig. När en DN-reporter försökte intervjua en volontär sade hon: ”Det är inte läge. Vi har en by att rädda.” (DN 16/7). Svenskare än så blir det inte.

Nidbilden av den kallhjärtade svensken borde skrotas. Svensken må vara försiktig och kan upplevas som kylig av den ovane betraktaren. Men det beror oftast på en viss social fumlighet, inte på illvilja. Den lågmälda svenska generositeten, som sällan ackompanjeras av stora ord eller gester, är bland det allra bästa med Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se