Sedan ett par år tillbaka arbetar Trafikverket aktivt med att sänka hastigheten på våra landsortsvägar. Det här märks inte minst i att ett stort antal 90-vägar (hastighetsgräns 90 km/h) skyltats om till 80-vägar. Åtgärden motiveras med att den krävs för att öka trafiksäkerheten.
Det är ett argument som är svårt att invända emot. Men i praktiken har vi redan kompromissat med trafiksäkerheten när vi tillåter biltrafik över huvud taget. Det går alltid att sänka hastigheten mer. På särskilt farliga sträckor och i tättbebyggt område är det också motiverat med en låg hastighet.
Problemet med de här generella hastighetssänkningarna är att de helt uppenbart undergräver respekten för att hålla hastighetsgränsen, något som kan spilla över på sträckor där det är sänkt hastighet av en anledning. Den som färdas på våra vägar i sommar märker rätt snabbt att normen inte är att köra 80 på en 80-väg, utan snarare 90 km/h. Den som håller hastigheten skapar köer bakom sig och ibland farliga omkörningssituationer. Anledningen är förstås att de här vägarna ofta är byggda som 90-vägar och att det uppfattas intuitivt som att det går att köra i 90 km/h på dem.
De som försvarar hastighetssänkningarna brukar framhålla att tidsvinsten av att köra 10 km/h fortare är låg och att skaderisken vid en frontalkrock minskar proportionellt sett mer. Det är ett förnuftigt resonemang. Men det tar inte hänsyn till den mänskliga psykologin. Om hastighetssänkningen leder till fler omkörningar riskerar snarare riskerna på vägen att öka. Det finns så att säga ett stort egenvärde i att trafikreglerna uppfattas som intuitiva även för trafiksäkerheten.
I teorin skulle man kunna lösa problemet med massövervakning på vägarna. Men av en mängd skäl är det betydligt bättre att ha regler som folk förstår och vill följa. I miniatyr avspeglar detta faktiskt en politisk grundkonflikt som går igen på många områden. Ska samhället regleras uppifrån efter ett ”högre förnuft” eller ska reglerna anpassas efter hur människor faktiskt agerar och uppfattar verkligheten?
