2019 - en återvändsgränd

Det är allvar nu. Det har det förresten varit länge, vi skördar problem som såtts i decennier.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Den 9 november 1989 såg vår återförenade familj muren falla på svensk tv. Tre dagar tidigare hade vi anlänt till Trelleborg efter flera dagars resa genom ett uppdelat Europa. I passet lyser DDR-stämpeln som en påminnelse om ett annat liv, i en annan tid. Väl i Sverige fick vi del av det som vi så länge hade saknat: frihet, trygghet, rörlighet… och oändligt med bananer. 1989 var hoppets år.

Kanske är det därför som jag i dag, 30 år senare, betraktar den svenska samhällsutvecklingen med så stor sorg. I lördags, samma kväll som vi mindes murens fall och jag firade med några extra bananer, sköts två tonårspojkar på en pizzeria i Malmö. En av dem, född 2004, avled senare av sina skador. Bara några minuter tidigare hade en kraftig explosion ägt rum två kilometer därifrån.

ANNONS

Sprängdåden i Sverige saknar internationellt motstycke, enligt rikspolischefen Anders Thornberg. Henrik Häggström, senior analytiker vid Försvarshögskolan, menar att man får söka sig till Afghanistan för att hitta en liknande situation, räknat per capita (TV4 4/11). Hittills i år har Nationella bombskyddet kallats ut på 100 sprängningar. Från januari till oktober har totalt 200 fall av allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning anmälts. I fjol anmäldes 162 fall totalt, var tionde klarades upp. Den preliminära uppklarningsstatistiken för i år pekar på omkring fem procent.

Det är allvar nu. Det har det förresten varit länge, vi skördar problem som såtts i decennier. Frustrationen över handlingsförlamningen ökar för varje krönika. Det är tjatigt, men frågan är fundamental. När sprängdåden och skjutningarna blir fler ökar risken för att vanliga, skötsamma människor ska befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Så kan det inte gå till i en rättsstat.

I det kommunistiska Rumänien var bilden av verkligheten alltid viktigare än verkligheten i sig. Det var därför de välregisserade manifestationerna för den ”store ledaren” var centrala, därför vi barn tvingades recitera dikter om vårt ”fantastiska” land och Partiet. Därför som den som pekade på hungern, misären, censuren och ofriheten angavs, fängslades eller rentav mördades. Att så skedde var ingen slump, ingen anomali, utan snarare en del av en samhällsordning vars hela existens vilade på förnekelse.

ANNONS

Det fascinerande med Sverige är att ingen här anges, fängslas eller mördas för sina åsikters skull. Ändå handlar den vanligaste frågan jag får när jag föreläser om hur man ska våga stå för sin åsikt. Kanske förklarar det varför dagens oacceptabla våldsspiral med sprängningar, skjutningar och rån mot barn kunnat växa sig till dagens storlek utan att någon varken avgått eller satt stopp för det som skett. Trots att samhällsutvecklingen gått att förutse. Trots att vi var många som varnade. Om år 1989 var hoppets år så får 2019 tjäna som påminnelsen om vad som händer när vi tar våra landvinningar för givna.

Om tre år är det val, mycket kommer att stå på spel för alla partier. Då är det viktigt att komma ihåg att val inte avgörs på valdagen. De avgörs mellan valen, i vardagen, varje dag. Inga friår, inga familjedagar, ingen digitalisering eller generell hoppfullhet kommer att spela någon roll om staten inte förmår leverera den frihet och trygghet som vi en gång skymtade vid den trelleborgska horisonten. Det är allvar nu.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS