I sitt Sommarprogram (27/6) efterlyste terrorforskaren Magnus Ranstorp ett samhälle som ”ligger steget före” den våldsbejakande extremismen. Även om en del straffskärpningar har gjorts på senare tid har Ranstorp helt rätt i att det fortfarande saknas nödvändiga lagändringar för att till exempel kunna ta ifrån terrorister deras svenska medborgarskap och straffa dem för samröre med terrororganisationer, läs IS. När Svea hovrätt nyligen frikände personer med styrkta IS-sympatier, misstänkta för förberedelser av terrorbrott i Sverige, samtidigt som Säpo vidhåller att männen utgör hot mot rikets säkerhet och därför ska utvisas, var det bara ett av många symtom på den förhärskande svenska flatheten.
2015 höll riksdagens konstitutionsutskott tillsammans med medieföreträdare en utfrågning med anledning av attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Då framkom att Sveriges Radio saknade kameraövervakning i sin entré dit allmänheten har tillträde. Inte för att svensk lag förbjöd det utan därför att SR inte velat söka tillstånd på grund av de integritetskränkningar som en övervakning skulle innebära.
Jag reagerade starkt på denna aningslöshet. Nu fyra år senare är jag inte lugnare.
För att citera Säpochefen Klas Friberg (DN 25/6): ”De våldsbejakande extremistmiljöerna i Sverige har vuxit kraftigt under senare år. Störst har ökningen varit inom den våldsbejakande islamistiska extremismen. /…/ Terrorhotnivån i Sverige är sedan flera år tillbaka förhöjd och Säkerhetspolisen arbetar dygnet runt, året runt med att reducera hotet”.
Även om Säpo och Migrationsverket gör sitt, och hur mycket inrikesminister Mikael Damberg argumenterar för en internationell IS-tribunal, ja även om svensk lagstiftning skärps i form av sänkta beviskrav så att vi slipper fler friande terrordomar i Svea Hovrätts stil, kommer återvändande IS-anhängare under oöverblickbart lång tid att ”gå under radarn”.
För faktum är att det redan mitt ibland oss går ett okänt antal våldsbejakande extremister som har gjort karriär i Syrien genom att lemlästa, tortera och avrätta oliktänkande, kristna såväl som andra muslimer. Med eller utan kalifat ser de som sin barbariska livsuppgift att slå mot alla ”otrogna” och till historiens skräphög förpassa västerlandets demokratiska styrelseskick med allt vad det står för i form av åsiktsfrihet, tryck- och yttrandefrihet, rättssäkerhet, jämlikhet och respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Sveriges Radio har förvisso statsmakternas uppdrag att värna det demokratiska statsskicket, den fria åsiktsbildningen och hävda principen om alla människors lika värde. Men SR är också ett så kallat skyddsobjekt med centrala funktioner vid nationella katastrofer och hot mot rikets säkerhet.
Som motvikt till den våldsbejakande extremismen räcker det därför inte att upprepa de goda honnörsorden om frihet, yttrandefrihet och öppenhet. En liten bit i pusslet att ”ligga steget före” islamistiska våldsverkare, vore att kameraövervaka SR:s entréområde dit allmänheten har tillträde.
