Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bad Neuenahr, Tyskland, beläget vid Rhens biflod Ahr.  Bild: Thomas Frey
Bad Neuenahr, Tyskland, beläget vid Rhens biflod Ahr. Bild: Thomas Frey

Håkan Boström: Översvämningarna inte bara en klimatfråga

Att reducera översvämningskatastrofen i Tyskland till en fråga om klimatet är att göra det enkelt för sig. Den avgörande faktorn i sammanhanget är brister i samhällsplanering och riskanalys. Något även Sverige bör ta lärdom av.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Dödstalen efter översvämningskatastrofen i västra Tyskland och Belgien närmar sig 200 människoliv. För Tysklands del har siffran passerat 160 och väntas stiga ytterligare. Minst 300 personer saknas fortfarande. De materiella skadorna är förstås enorma.

Det brukar anses fult att ta politiska poäng på mänskliga katastrofer, i synnerhet i samband med terrordåd och mord. Men måttstockarna är som så ofta olika beroende på vilken sida som tar sig an att politisera tragedierna. Naturkatastrofer har under senare år blivit ett legitimt slagträ i den allmänna debatten. De tas som intäkt för att politiken inte gör tillräckligt mot klimatförändringarna.

Det är en grovt förenklad analys. Att Rhen med biflöden svämmar över är inget nytt. Det är ett välkänt problem. Varningssystem fanns på plats och fungerande. Men informationen fastnade på vägen. Huvudorsaken till förödelsen är att man inte vidtagit tillräckliga försiktighetsåtgärder och förberett sig på det värsta.

Rhen-området har historiskt drabbats av återkommande översvämningar. Särskilt vanligt var detta på 1600- och 1700-talen (Wetter et al 2011). Nederbörden var då också mycket högre än under senare sekel (Pauling et al 2006). 1900-talet framstår snarare som ett undantag med färre översvämningskatastrofer. Även om de förekom även då – nästan 350 människor miste livet när Elbe och Nordsjön svämmade över 1962.

Det var också under 1900-talet som grunden lades för dagens problem. Flodbankar bebyggdes, dräneringen försämrades, skogsskötsel och jordbruk förändrades på ett sätt som försämrade markens möjlighet att hålla kvar regnvatten.

Det är en fråga om riskhantering. Stora naturkatastrofer liknar på så sätt krig och epidemier. De inträffar sällan och det är lätt att försumma det förebyggande arbetet till förmån för kortsiktiga vinster: bygga hus där det är olämpligt, dra ned på försvaret eller avskaffa skyddslager med livsmedel, masker och munskydd.

Antalet dödsoffer i naturkatastrofer är idag betydligt färre än för hundra år sedan. Mycket tack vare förbättrad teknik. Men det tätbefolkade, högteknologiska samhället skapar också nya risker. Klimatförändringarna är en sådan riskfaktor. Men det är långt ifrån den enda. Vad som behövs är snarast att riskanalys tas in i samhällsplaneringen som helhet och ett långsiktigt perspektiv som spänner över generationerna. Det finns mycket att lära av hur man tänkte förr kring byggnation, inte minst var det är lämpligt med mänsklig bosättning. Men det finns också anledning att ta in framtida generationer i planeringen. Att en generation kan undkomma en viss risk för att de inträffar sällan betyder inte att man kan förringa densamma.

Med det sagt kan inte alla negativa scenarion förebyggas eller hanteras optimalt. Det vore en orimlighet. Men det går att göra mycket mer än i dag. Det gäller även för svenskt vidkommande.

LÄS MER: Det är ingenjörerna, inte aktivisterna som kommer att rädda oss