Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jesper Sandström: Överklagan utan slut

Svensk byggnadsindustri är hämmad av alltför generösa möjligheter att överklaga och därmed höga kostnader. Så länge inte systemet förändras kommer Sverige tillhöra den europeiska botten i byggtid.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För en vecka sedan presenterades en glad nyhet i GP: grannarna fick inte igenom kravet på att pröva Gekås höghushotell i mark- och miljööverdomstolen. Invändningarna är vad de brukar vara. Det är för högt och passar inte in i samhället, tyckte Ullareds samfällighetsförening i sin överklagan.

GT körde en skräckrubrik om “grannarnas förtvivlan” där närmste grannen Gerth Johansson, 90, beklagar sig över att “makten och pengarna styr istället för förståndet.”

Och nog bör man förstå missnöjet på ett mänskligt plan. Det kan störa att få ett sjuvåningshus byggt nära den villa man bott i under 54 år. Det påverkar stadsbilden i en så liten ort som Ullared, där övriga hus har tre våningar som mest.

Men samtidigt finns det någonting orimligt i att sådana synpunkter kan komma i vägen för stora byggprojekt, med allt vad det innebär i termer av fördyring och fördröjning.

Visst finns det ett behov av att väga nybyggnationer mot intressen hos de som äger befintliga fastigheter i närheten, så att det inte blir omöjligt att leva och bo i fastigheten på grund av buller, blockering eller något annat.

Men dagens regler, där byggprojekt kan behöva dras genom flera rättsliga instanser under många års tid och helt omintetgöras på grund av risken för insyn hos grannarna, är orimliga.

Här kanske någon instämmer i Gerth Johanssons oro över att makt och pengar får styra – och att så skulle bli fallet i ännu högre grad om byggregler förenklades och rätten att överklaga begränsades. Men man bedrar sig om man tror att byråkratin i och kring svensk byggsektor är något slags skydd för den lilla människan mot stora, starka, pengagiriga byggherrar.

Konsekvenserna av det svenska systemet syns i internationellt jämförande statistik, där Sverige under lång tid haft EU:s högsta byggkostnader. Ett av skälen till det är att det finns ont om konkurrens på byggmarknaden. Så brukar det också se ut på de flesta marknader som omgärdas av omfattande byråkrati och utdragna plan- och tillståndsprocesser.

Det är mest bara jättar som klarar sig kvar. Dels har de byggt upp en organisation för att kunna hantera de komplicerade kraven, dels har de sådana finansiella muskler som krävs för att överleva genom överklaganden och förseningar. Mindre aktörer klarar inte av att ta sådana risker, utan låter istället bli.

Kanske fyller en del av kraven vällovliga syften, men det är ju inte så att människor i länder som Finland, Holland Tyskland och Frankrike, där kostnaderna är betydligt lägre, lever bland ohållbara byggnader i ett rättslöst kaos.

Just i Halland, där Gekås hotell nu bygger, lyfte centerpartisten Ola Johansson inför valet problemet med “okynnesöverklaganden”, framförallt på landsbygden, och menade att byggandet skulle förenklas om rätten att överklaga begränsades.

Vinsterna av enklare byggande skulle komma hela samhället till del i form av billigare bostäder och bättre tillväxtmöjligheter för företag. Varje steg i den riktningen vore välkommet.