Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: Återupprätta respekten för kroppsarbetet

Den som jobbar inom ett samhällsbärande yrke kan inte arbeta hemifrån.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I den historiska romanen Varvsslammer beskriver författaren Aino Trosell med stor värme arbetet på varven i Göteborg. ”Hon rätade på ryggen och betraktade sin arbetskamrat, navet i ett sprakande gnistregn från sliprondellen. Plåten var ett levande material som kunde vara hård eller spröd, mjuk eller seg. Den levde under plåtslagarnas brännare och svetsarnas ljusbågar, krökte sig, rätade ut sig, krympte, flyttade sig, bågnade, slet och drog i taljor och block. Detta varv med sina egna dofter, sitt språk och malmtunga rytm.”

Varvsslammer är en fantastisk blandning av långnoveller, essäer och dikter, ofta med ett feministiskt anslag.

Det är också en kärleksfull beskrivning av en viktig del av Göteborgs industrihistoria, av storvarvens sista år. Det var ett jobb som var farligt, skitigt, kallt och tungt. Men som innehöll en alldeles oerhörd stolthet i att bygga världens största fartyg.

LÄS MER: Vi behöver bygga ihop Göteborg igen

Varven är historia. Men det tunga kroppsarbetet är fortsatt en realitet. Många är de yrken som fortfarande kräver mänsklig arbetskraft. Och i de samhällsbärande jobben har det aldrig gått att jobba hemifrån. Däremot är synligheten, såväl reellt som litterärt, mindre idag. Ett fantastiskt undantag är Vi som arbetar med våra kroppar! av Annica Carlson Bergdahl. Där syns stoltheten utan att yrkesarbetets baksidor förringas.

Väldigt ofta har diskussionen om det goda arbetet begränsats till att förkorta arbetstiden. Inget fel i det men det löser inte frågan om arbetets innehåll. För den som en gång har upplevt känslan av att behärska sitt yrke, känt stoltheten i identiteten som yrkesarbetare, den vet sitt värde.

Men det kräver också något tillbaka. Det handlar om bättre löner, absolut. Men också om en respekt för alla som inte kunnat jobba hemifrån under pandemin.

På Renova har jag arbetskamrater som jobbat där i över 40 år, sedan det hette Renhållningsverket. De kan berätta om tungt arbete, förslitningsskador som inte erkänns som arbetsskador och oro för hur pensionen ska bli när lönen ser ut som den gör.

LÄS MER: Den perfekta ledaren är långt ifrån perfekt

Men också: om galna upptåg som hållit humöret uppe, om arbetsglädje och yrkesstolthet där ingen slår dem på fingrarna. Och kanske främst, om lojalitet mot sitt yrkesval som samhällsbärare.

För det vet de: löser renhållningsarbetaren inte sitt uppdrag, då blir det snabbt problem. Det är en kunskap som bygger självkänsla. Varje dag inträffar oväntade saker i jobbet som behöver lösas. Som inte är planerade, som det egentligen inte finns tid för och som inte ingår i arbetsbeskrivningen. Det löser man med kreativitet, humor och erfarenhet. Inte genom att säga att det inte är min sak att lösa. Helt enkelt för att man betraktar det som sitt jobb.

Under varvsepokens tid var yrkesidentiteten tydlig i samhället. Det kunde den vara även i dag. Ska unga människor välja att utbilda sig till de samhällsbärande jobben, då behöver dessa yrken och dess yrkesarbetare få ta den plats de förtjänar i offentligheten. Respekten för kroppsarbetet behöver återupprättas.

LÄS MER: Att göra ett hederligt jobb borde inte strida mot reglerna