Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Återta initiativet i flyktingpolitiken

Sverige har fått sitt "andrum", nu är det dags att gå vidare och omformulera politikens grundläggande principer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I boken ”De förklädda flickorna i Kabul” skriver journalisten Jenny Nordberg om den kvinnliga politikern Azita Rafaat. År ut och år in kämpar hon mot kvinnoförtryck och korruption i Afghanistan. Hon misshandlas av den man som hon tvingats gifta sig med, klär ut sin yngsta dotter till pojke för att erhålla ett uns av respekt från omgivningen, hon mottar oräkneliga dödshot och hennes döttrar utsätts för mordförsök. 

Till slut får Azita Rafaat nog och flyr till Sverige med sina fyra döttrar. I ett reportage som publicerades i Svenska Dagbladet (8/1) berättar Nordberg om Azitas två första år i Sverige. Det är, trots frustrationen över den påtvingade sysslolösheten i asylprocessen, en solskenshistoria. Azitas döttrar kan låta håret flyga i vinden och lär sig svenska på nolltid. De kommer kunna utbilda sig till vad de vill och själva välja vem de vill gifta sig med – eller låta bli att gifta sig. Men i reportaget framträder också en av asylpolitikens verkligt problematiska sidor: trakasserierna Azita utsätts för på svenska asylboenden, av män som varken respekterar Azita, hennes döttrar eller svensk lag.

Andrum, sade Stefan Löfven, på den famösa presskonferensen i november 2015. Sverige och det svenska mottagningssystemet förmådde inte mer. Nu, drygt ett år senare, undrar många vad som egentligen menades med ”andrum”. Vad ska det användas till, hur länge ska det vara och vad kommer sedan?  

En del hade hoppats att andrummet skulle användas till att rusta upp mottagningssystemet så att gränskontrollerna kunde avvecklas och reglerna för uppehållstillstånd mjukas upp igen. Andra hoppades på politiska reformer så att nyanlända skulle kunna ta sig in på arbets- och bostadsmarknaden och integrationen få en chans.

Ingetdera har hänt och varken moderater eller socialdemokrater tycks vara intresserade av att återgå till den migrationspolitik som havererade förra hösten. Det är bra. En sådan återgång kan bara sluta i ett nytt haveri, givet att världen ser ut som den gör. Men tyvärr är de grundläggande principerna inom flyktingpolitiken oförändrade. Åtstramningarna var nödvändiga, men vi behöver komma vidare och omformulera grunderna i svensk flyktingpolitik. 

Det måste bli möjligt att på något sätt söka uppehållstillstånd i Sverige utan att först behöva ta sig hit. Men det betyder också att Sverige måste kunna avvisa ansökningarna - även när det finns skyddsskäl.

Det är omöjligt – och knappast önskvärt – att formulera en politik som garanterar att bara människor med goda demokratiska värderingar får uppehållstillstånd i Sverige. Det går inte att eliminera risken att kvinnor, som likt Azita flyr från patriarkalt religiöst förtryck, kan komma att möta just den typen av värderingar på svenska asylboenden.

Men genom att bevilja uppehållstillstånd för hela familjer – i stället för att upprätthålla ett system som uppmuntrar ensamma män att ta sig hit – skulle i alla fall problemet med mansdominansen bland asylsökande åtgärdas. Dessutom borde regeringen ges möjligheten att prioritera mer, till exempel att ge uppehållstillstånd till människor från specifika förföljda minoriteter.
Sverige har fått sitt andrum. Nu behöver vi återta initiativet också.