Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Christine Olsson/TT

Karin Pihl: Årtiondet genom ett Instagramfilter

Varför är millenniegenerationen så ängslig? Kanske för att den valfrihetsyra 90-talisterna växte upp i visade sig handla om rätten att ansluta sig till det domedagscenario som passar en bäst.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Generationer får ofta ett namn: den tysta generationen, baby boomers, den ironiska generationen. Alla sägs de utmärkas av något särskilt. De politiska och sociala omständigheterna man växer upp i präglar så klart ens föreställningsvärd. Den som vuxit upp under rekordåren på 1950-talet har kanske en mer positiv inställning till förändringar än den vars ungdom präglades av lågkonjunktur och nedskärningar.

Min generation brukar kallas millenniegenerationen: dagens 20-30-åringar som tror att ”influenser” är ett riktigt jobb och som blir kränkta om någon uttalar ens namn fel. Millenniegenerationen kräver ”trigger warnings” på kurslitteraturen, blir arg om det inte finns specialkost överallt och tror att ord kan vara en våldshandling.

Det har klagats mycket på min generation. Men det finns så klart en anledning till varför 80- och 90-talisterna är så kränkta. Ängsligheten kommer någonstans ifrån.

Om det är något som definierar den generation som blivit vuxen under det årtionde som gått, så är det – tror jag – att vara utelämnad. Någon hade kommit på att katederundervisning är bakåtsträvande, så 90-talisternas skolgång präglades av att sitta ensam framför en dator, med muspekaren blinkandes i det tomma sökfältet.

Vi har vuxit upp i en skarv, mellan två millennier, 1900-talets folkhem och dagens Sverige, eller det land Sverige håller på att bli, vad det nu är. Men det är vi som kommer att styra det, föda barn i det, bli gamla i det och behöva dess sjukvård.

Med oss på färden har vi fått – vadå? En uppmaning om att ”skriva med egna ord” och ifrågasätta alla auktoriteter. Det har i och för sig alla ungdomsgenerationer gjort sedan "ungdom" blev en grej på 1950-talet. Men det är auktoriteten i sig – staten, vuxengenerationen – som sagt åt oss att vara kritiska mot allt gammalt.

Det kanske är lätt att vara rebell i ett grått, solitt sosse-Sverige, där det mesta utanför universitetsvärlden trots allt lunkar på som vanligt. Det var nog enklare att längta efter att leva utanför samhällets småborgerliga normer då ”gig-ekonomi” inte var en grej. I det postmoderna 2000-talssverige är det svårare att göra revolt.

Det är inte bara kyrkan – både den kristna och i form av Socialdemokraterna – som vi skiljts från. Samtidigt som vi kanske är den mest post-materiella generationen någonsin – självförverkligande har nog aldrig varit ett så allmänt accepterat moraliskt rättesnöre som nu – så börjar det materiella svaja. Ja, till och med självaste Moder Jord håller ju på att gå under.

Vi är uppvuxna mitt under 1990-talets stora valfrihetsrevolution och globalisering. Att inte få välja skola och mobilabonnemang framstår som skrattretande. Den som råkar glömma bort ett läkarbesök får en lapp hemskickad där det står att "vi saknade dig i onsdags", inte en uppmaning om att skärpa till sig och inte slösa med de gemensamma resurserna.

Till vår hjälp har vi skattefinansierade kommunikatörer som vägledare. Sveriges största friskolekoncern Academedia verkar ha förståelse för att det kan vara jobbigt att välja. Därför anställer de marknadsförare för att "bearbeta vårdnadshavarna under hela resan". Den som är mån om att ge sitt barn en god utbildning kan få hjälp i "kundresan", alltså föräldraskapet.

Men till syvende och sist verkar valfriheten stå mellan vilket domedagsscenario man tycker passar en bäst. Välfärdskris, eskalerande gängskjutningar, politisk och religiös extremism? Eller kanske klimatnödläge, döda havsbottnar, kollaps av ekosystem och skövlade regnskogar? Ökad rasism, social oro och oöverstigliga klassklyftor? Välj själv vilken undergångsfalang du vill ansluta dig till! Kanske en kombination?

Ju osäkrare världen utanför är, desto viktigare blir det att ha ett hem. Tyvärr har det blivit allt mer av ett privilegium. På ett själsligt plan, men också rent konkret.

Var ska man egentligen bo någonstans? Den frågan har varit återkommande i min bekantskapskrets under de senaste tio åren. Först handlade det om själva jakten på en bostad. I den tidiga 20-årsåldern duggade bönerna på sociala medier tätt. Viktigt var att förmedla sina personliga kvalifikationer: ”lugn, rökfri och ambitiös tjej utan betalningsanmärkningar söker boende, lägenhet, rum eller kollektiv, centralt eller en bit ut, kort eller lång tid, allt av intresse”. Folk sökte en plats att sova på snarare än en plats att kalla för hemma.

Varje del av lägenheten, tallrikarna, stolarna, soffan, sängen, ägdes av någon annan. Det är inte ens egen soffa som blir fläckad när man spiller kaffe, det är inte man själv som bestämt färgen på gardinerna. Allting är bara till låns, allting är osäkert, det går inte att få hjälp av någon officiell instans. Kommunen har ju de verkligt utsatta att tänka på, de nyanlända, som inte har någon faster att bo hos. Eller de kanske har det, men där bor det redan 20 personer.

Vill du ha en lägenhet får du fixa det själv. Om det är något vi har lärt oss, så är det att googla.

Några år senare har det löst sig för de flesta. En del har fått hjälp av föräldrarna till en kontantinsats. Någon annan har stått tillräckligt länge i hyreskön för att få chans till ett förstahandskontrakt. Nu är det i stället andra frågor som skaver. Man kanske har möjlighet att skaffa ett hem, men kan hemma vara var som helst?

Kan man flytta till det där området? Är det säkert?, frågar min vän som ska flytta till stan. Det sägs vara ett lugnt medelklassområde. Men det har ju varit lite knivrån och sådär, någon skjutning. I ett annat område, någon kilometer bort, blev en kvinna våldtagen på väg till jobbet.

Hur ska man svara på om något är säkert eller inte? Man får bara hoppas på att det inte kommer att hända en själv. Antagligen händer det inte en själv. Lita på Brå – det mesta är säkert. Eller vänta lite, lita inte på Brå. Köp en försvarssprej och ett överfallslarm.

Svårast är det för de som är på väg att bilda familj. Den i sällskapet som är gravid eller som precis fått barn tar in det på ett annat sätt, det dagliga nyhetsflödet: en ung kille indragen i en bil och torterad nio timmar. Han var tydligen bara slumpvis utvald. Pojke rånad på matlåda och därefter förd till sjukhus med ambulans. Ung man fick örat avskuret vid ett knivrån. En kvinna och ett barn bands fast i bostaden av inbrottstjuvarna. Barn hittade handgranat nära skola. En barnfamilj besköts av misstag, kulan gick genom fönstret på barnens rum.

Så här är det ju, dag efter dag. Samtidigt försöker politiker och andra makthavare lugna oroliga medborgare genom att tala till vår rationella sida. Risken att oskyldiga drabbas av skjutningarna är ju så låg. Och risken att det är just man själv som drabbas är ju ännu lägre, nästan obefintlig.

Under 2010-talet har vi lärt oss att vi måste förhålla oss till två verkligheter. Det finns två världar: den fysiska verkligheten, och bilden av verkligheten.

Dels har vi den svårbegripliga verkliga världen, med politisk osäkerhet och en välfärdsstat som får allt svårare att leva upp till förväntningarna. Dels har vi Sverigebilden, såsom den förmedlas via Sveriges officiella hemsida sweden.se och i internationell press. Dessa världar är ibland sammankopplade, ibland inte. Om något händer i den verkliga världen som spiller över på bilden kan det bli problem, men då är det inte sällan i bilden det ska suddas.

De två världarna finns också i privatlivet. Om dina vänner är lite tråkiga och samtalet går trögt, lägg upp en bild på sociala medier där ni ser ut att ha det riktigt roligt. Då har kvällen inte varit helt bortslösad. Om ensamheten tränger sig på, scrolla igenom flödet för att se ansikten på folk du kan låtsas att du känner.

Ironiskt nog leder den digitala idévärlden till att vi tror oss ha full kontroll. Jag vet vad min kompis gjorde i helgen, jag såg det på Instagram. Jag vet att en gammal bekant har gjort slut med sin flickvän, det stod på Facebook. När allt annat känns löst i kanterna och svårt att kontrollera är det ändå skönt att man har full kontroll över sin offentliga profil. Om du vill posta selfien eller inte bestämmer bara du.