Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Äventyra inte Sveriges nationella självbestämmande

Det är fullt möjligt att ha ett välfungerande EU-samarbete utan att ytterligare inskränka det nationella självbestämmandet, något som bör framhållas av den som verkligen värnar om ett sammanhållet Europa.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När britterna röstade om utträde ur EU borde unionens makthavare ha sett det som en varningssignal: där fanns ett utbrett missnöje som inte tagits på allvar. Men i stället för att fundera på vad EU har blivit – och huruvida det överensstämmer med vad människor i medlemsstaterna vill att det ska vara – försöker kommissionen utöka unionens makt på bekostnaden av medlemsländernas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

EU-kommissionens har lagt fram ett förslag om att beslut på skatteområdet inte ska kräva enhällig majoritet bland medlemsländerna – vilket är fallet idag – utan att det ska räcka med att en kvalificerad majoritet. Bland de svenska partierna stödjer Liberalerna förslaget, då det skulle göra det lättare att införa en europeisk koldioxidskatt, något som partiet vill.

Även den som förespråkar en europeisk koldioxidskatt bör oroas av förslaget. Det riskerar – om det blir verklighet – att så splittring inom unionen. Givetvis går det trögt att få igenom beskattning om 28 länder (Storbritannien inräknat) måste ställa sig bakom det, men det är också det som är poängen.

Med kvalificerad majoritet skulle 15 medlemsstater av 28 – 14 av 27 om Storbritannien lämnar – kunna köra över de resterande 13 på ett område som är av stor betydelse för staternas suveränitet. Så skulle EU bli mindre av ett samarbete och mer av en överstat.

Att inskränka självstyret kan på kort sikt vara ett effektivt sätt att få saker gjorda, till exempel skulle det vara lättare att införa en koldioxidskatt. På lång sikt kan dock förtroendet för EU urholkas, vilket knappast kommer göra det enklare att tillsammans lösa gemensamma problem.

Vi känner igen problematiken från diskussionen om en gemensam socialpolitik. Även där stack Liberalerna ut genom att – som enda borgerliga parti – ställa sig bakom EU-kommissionens förslag om att införa en social pelare, vilken innebär minimistandarder för sociala rättigheter.

Det är lätt att vara för ett sådant förslag när innehållet överensstämmer med ens egna värderingar, särskilt om det – som den sociala pelaren – är icke-bindande. Samtidigt öppnar man upp för mer långtgående lagstiftning i framtiden, lagstiftning som inte nödvändigtvis överensstämmer med den socialpolitik vi vill ha i Sverige.

Ta till exempel frågan om abort. Där har olika medlemsländer landat i olika gränser för när abort senast får ske och Sverige sticker ut som ett land med mer generös lagstiftning än de flesta andra. Om det i framtiden skulle bli aktuellt med en gemensam lagstiftning på området är det knappast den svenska gränsen som skulle bli standarden i EU. Samma sak gäller för en rad andra frågor.

Som varma anhängare av EU riskerar Liberalerna att skjuta sig själva i foten genom att återkommande ställa EU-samarbetet på ena sidan och den svenska suveräniteten på den andra. Genom att måla upp en såda konflikt spär man på missnöjet gentemot unionen. Som tur är behöver man inte välja. Det är fullt möjligt att ha ett välfungerande samarbete utan att ytterligare inskränka det nationella självbestämmandet, något som bör framhållas av den som verkligen värnar om ett sammanhållet Europa.