Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT
Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT

”Även försäkringslösningar kan uppfattas som illegitima”

Statens medicinsk-etiska råd svarar Karin Pihl om rätten till avancerad vård för personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

Ja – Karin Pihl har rätt i att vård måste prioriteras. Inte alla som önskar vård, och heller inte alla som skulle kunna ha nytta av vård, kan få det. Behoven överstiger resurserna, och medan den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inom sjukvården glädjande nog bidrar till att allt mer kan göras för allt fler, växer inte resursen i motsvarande takt. Så glappet mellan vad som skulle kunna göras i vården och vad det finns resurser för att göra ökar. Men – Karin Pihl har fel när hon påstår att Smer bortser från detta. Smer är i hög grad medveten om dessa förhållanden. Insikten om bristande resurser uppstod på ett tydligt sätt i Sverige i början av 1990-talet, och resulterade i en prioriteringsordning för hälso- och sjukvården.

Karin Pihl tycks vilja tillföra alternativa prioriteringsprinciper och hänvisar till ett slags försäkringslogik. Vi kan testa den tanken: hälso-och sjukvård i Sverige skulle finansieras via en försäkring som alla medborgare förväntas teckna, eventuellt ordnar man det så att när man föds inom landets gränser, så blir man automatiskt försäkringstagare, kanske ska kravet också vara att babyns båda föräldrar är svenska medborgare. Graden av solidaritet i systemet kan regleras på olika sätt – föds man med stora risker för framtida sjukdom eller med en funktionsnedsättning kanske man inte får teckna försäkringen eftersom kostnaderna för försäkringsgivaren kan förväntas överstiga den premie som vederbörande kan betala (den kan tas in via inkomstskatter eller på andra sätt).

Ett annat val får göras för personer som kommer till landet i vuxen ålder, kanske rent av i hög ålder. Om dessa personer ska få teckna försäkringen kan ju bli en knivig fråga. Risken för att bli sjuk och behöva sjukvård stiger med stigande ålder. Det kan säkert upplevas orättvist av andra försäkringstagare att de som med sina premieinbetalningar inte bidragit under sin yrkesverksamma tid ska få del av samma förmåner som de som tecknat försäkring från födseln. Och än mer tveksamt, kanske: om de som flyttar in visar sig lida av eller drabbas av någon allvarlig sjukdom.

Så, även försäkringslösningar av olika slag kan lätt uppfattas som illegitima av dem som är med och finansierar systemet, alternativt utestänga större eller mindre delar av gruppen personer i behov av vård.

Nu har vi i Sverige inte valt att finansiera hälso- och sjukvården genom en försäkringslösning, utan genom en solidarisk modell via skatt och egenavgifter. Efter nogsamt utredande på 1990-talet fastställdes tre principer för hur prioriteringen av vård ska gå till. För det första förbjöds diskriminering (människovärdesprincipen), för det andra ska behovet av vård styra (solidaritets- och behovsprincipen) för det tredje ska den mest resurseffektiva vårdåtgärden väljas (kostnadseffektivitetsprincipen). Detta beslutades i demokratisk ordning, och vi tror att det fortsatt finns en stor uppslutning bakom dessa principer. Dessa principer bildar också utgångspunkten för vår utredning Vård av personer utan permanent uppehållstillstånd. Vi rekommenderar att Karin Pihl – och alla andra intresserade – läser den!

Kenneth Johansson, ordförande Smer

Mikael Sandlund, ordförande i Svenska Läkaresällskapets etikdelegation, sakkunnig i Smer

Göran Collste, sakkunnig Smer, professor em tillämpas etik

Titti Mattsson, sakkunnig Smer, professor i offentlig rätt

Karin Pihl svarar:

Smers svar utgår ifrån att dra det teoretiska resonemanget om ett välfärdssystem som en försäkring till sin spets. Problemet är att alla resonemang som dras till sin spets riskerar att landa i en absurd slutsats. Att försöka argumentera mot en ståndpunkt genom att visa på att en långtgående tolkning av ståndpunkten landar i omöjliga slutsatser är därför ingen bra debatteknik - dock en välkänd sådan.

Låt oss göra detsamma med Smers åsikt, för att visa på det absurda med den debattekniken: Smer vill att alla som befinner sig i Sverige ska ha rätt till offentligt finansierad vård. Även de som inte har legal rätt att befinna sig i landet. Detta eftersom vård är en mänsklig rättighet. Men om vård som tillhandahålls av svenska regioner är en mänsklig rättighet, varför ska inte alla som är i behov av den - potentiellt sett miljontals människor världen över - få ta del av den? Allt annat torde väl vara en kränkning av mänskliga rättigheter?

De flesta människor i Sverige stöttar systemet med offentligt finansierad välfärd. De flesta förstår att denna välfärd är begränsad, och inte kan omfattas av alla människor som kan tänkas ha behov av vård - hur gärna vi än skulle vilja att det vore så. Någonstans måste man dra en gräns för vilka som omfattas av systemet. Att personer som har rätt att vistas i landet omfattas av rätten till avancerad vård torde troligen ha brett stöd i befolkningen.