Det kanske obehagligaste förslaget från Feministiskt initiativ (Fi), partiet som var på allas läppar för tio år sedan men som i dag är bortglömt, var det om det så kallade medieobservatoriet.
Inför valet 2014 argumenterade partiet för att journalister som inte lever upp till specifika jämställdhetskrav i sin rapportering skulle få en tillsägelse av ett särskilt medieråd. Syftet var att komma åt det ”genusbaserade medievåldet”. Vid grova ”överträdelser” skulle det kunna bli tal om böter (Journalisten nr 10 2014).
Jag kommer att tänka på det förslaget när jag läser statsvetaren Gina Gustavssons nyutkomna bok ”Det öppna sinnelaget och dess fiender” (Liberal Debatt/Fri tanke förlag). Titeln anspelar på filosofen Karl Poppers (1902-1994) verk från 1945, ”Det öppna samhället och dess fiender”, som kritiserade auktoritära politiska ideologier som marxism.
Gustavssons bok handlar dock inte om en kritik eller försvar av ett visst samhällssystem. I stället intresserar hon sig för människors psykologi och känslovärld, och då främst sinnelaget hos dem som säger sig stå för en liberal politisk uppfattning. Ett liberalt sinnelag handlar om öppenhet, menar hon. Inte i bemärkelsen att man måste förespråka en viss typ av åsikter. Det är snarare en mentalitet, som är öppen för meningsmotståndare, vågar sätta sig in i andra människors känsloliv och ifrågasätter auktoriteter, vilka de än är.
Den mentaliteten är raka motsatsen till den som Fi förespråkade. För trots att partiet i allmänhet betraktades som ett progressivt, demokratiskt och anti-fascistiskt parti – solklart på ”GAL”-sidan av den fåniga GAL-TAN-skalan – hade det tydliga drag av det som Gustavsson beskriver som auktoritära tendenser. Viljan att bötfälla journalister som inte lever upp till ens egna politiska åsikter är raka motsatsen till att ha ett öppet sinnelag.
Ändå var det väldigt få som beskrev Fi och den nya, progressiva vänstern som ett hot mot liberalismen och demokratin. Kanske för att den svenska offentligheten saknar det som Gustavsson beskriver som ett öppet sinnelag. I stället har öppenhet bara kommit att handla om vilka åsikter man står för.
Gustavsson menar dock att det centrala inte är vad man tycker, utan vad man har för inställning till människor som tycker annorlunda: ”Det viktiga är alltså inte vad man anser rent politiskt, utan ens övergripande förhållningssätt till samhället och människorna där”, skriver hon. Och att man förstår att det finns olika moraliska värden som ibland kan konkurrera med varandra. Allt som är gott kan inte koka ner till en enda princip. Individualism är bra. Likaså gemenskap. Båda behövs, men ibland kan de stå emot varandra. Ett öppet sinnelag är nödvändigt för att hitta en bra balans mellan olika moraliska värden, och för att förstå att den balansen är nödvändig.
Det är däri det liberala sinnelaget ligger. Inte i att man röstar på ett visst sätt. En person med konservativa åsikter kan fortfarande ha ett liberalt etos, som Gustavsson kallar det. På samma sätt kan en person som står för progressiva värderingar vara ”mentalt auktoritär”.
Den senare varianten präglar tyvärr i allt för stor utsträckning den svenska offentligheten. Som Gina Gustavsson skriver är den svenska självuppfattningen att vi är ett öppet och tolerant land som värdesätter individualitet över tradition och auktoritetslydnad. Men om man betraktar några av de senaste årens offentliga debatter – Gustavsson nämner migrationsdebatten, metoo-kampanjen och coronapandemin som exempel – visar det sig att Sverige inte alls är ett särskilt öppet land.
Alla ”måste” ha samma uppfattning, annars brännmärks man, mobbas och kan till och med bli beskriven som en fiende till nationen. Ibland drivs mobben av personer till höger, och ibland till vänster. Gemensamt är att den som kritiserar normgivaren, oavsett om den är en myndighet eller den dominerande politiska uppfattningen, misstänks för att ha onda och farliga motiv.
Denna attityd främjar inte öppenhet, mångfald och ett liberalt sinnelag. Som Gustavsson skriver, med exempel från kända personer i idéhistorien, kan offentlighetens vargflocksbeteende vara lika skadlig för yttrandefriheten som censurerande lagar. Motargumentet ”vadå åsiktskorridor, alla får ju säga vad de vill” håller inte. Det synsättet utgår ifrån att den som inte är hårdhudad och känslolös utan snarare tar illa vid sig av att få en ilsken Twitter-mobb mot sig är vek och får skylla sig själv. Det finns ett stort mått av förakt för svaghet – ett annat typiskt auktoritärt drag – i det synsättet.
Det ska sägas att det inte är enkelt att ha ett öppet sinnelag. Att störa sig på människor som tycker annorlunda är mänskligt. Den föga smickrande tendensen att dras med i en mobb som valt ut ett offer likaså. Genom att vara med och mobba visar man att man själv är lojal med gruppen och dess auktoriteter, och minskar därmed risken att själv bli utsatt.
Gina Gustavssons lista över öppensinnade egenskaper kanske därför borde kompletteras med dygderna självdisciplin, behärskning och återhållsamhet. Det kanske låter konservativt. Men den som har ett öppet sinnelag förstår nog varför det behövs.
