Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kameran ljuger inte. Men det spelar roll åt vilket håll den är vänd.  Bild: Henrik Montgomery/TT
Kameran ljuger inte. Men det spelar roll åt vilket håll den är vänd. Bild: Henrik Montgomery/TT

Håkan Boström: Är svensk journalistik vänstervriden?

Att journalistkåren röstar vänster har betydelse. Men utvecklingen handlar mer om klass och kön än genomtänkt ideologi.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den norske statsvetaren Jan Erik Grindheim har sammanställt partisympatier bland norska och svenska journalister som visar på en klar övervikt för sympatier åt vänster (SvD 25/7). Bland de svenska journalisterna var stödet för de tre rödgröna partierna hela 70 procent. Störst stöd hade Vänsterpartiet med 32 procent. Anhängarna av ”högerblocket” – M, KD, SD – uppgick endast till en tiondel.

Felmarginalen i undersökningen ligger på mellan 4 och 7 procentenheter så resultatet bör tas med en liten nypa salt. Ändå är det knappast någon tvekan att partisympatierna hos den kår som ska bevaka samhället skiljer sig från befolkningen i stort. Det har även tidigare undersökningar visat.

Är det här ett problem? Långt ifrån alltid. Precis som i samhällsvetenskaplig forskning finns det metoder och processer för att motverka personligt tyckande och färgning (ledarjournalistiken är här ett uttryckligt undantag). Professionell nyhetsrapportering ska vara organiserad på ett sätt som låter ”båda sidor komma till tals”, källor ska dubbelkollas och vara oberoende av varandra et cetera.

Professionalism räcker dock bara så långt, speciellt med slimmade budgetar. Personliga erfarenheter och värderingar spelar roll för valet av själva problemställningen, vilka frågor man ställer som forskare eller vilka vinklar och problem man som journalist väljer att fördjupa sig i och lyfta fram. Människan kan inte trollas bort – speciellt som god journalistik ofta bygger på ett personligt engagemang.

Om journalistkårens erfarenheter och värderingar skiljer sig markant från befolkningens så har det med andra ord betydelse.

Begreppet ”vänster” behöver dock problematiseras i detta sammanhang. En och annan LO-funktionär känner nog inte igen sig i beskrivningen av vänstervridna medier. För det är knappast ett överdrivet rapporterande om arbetsmiljön i vården eller situationen för yrkesförare i Norrlands inland denna ”vänstervridning” handlar om. Det är närmast motsatsen.

Sedan journalistyrket akademiserades på 1960-talet har det successivt blivit ett medelklassyrke. Teori har uppvärderats, liksom tanken att utbildning kan ersätta erfarenhet. Journalistiken är samtidigt koncentrerad till Stockholm och i viss mån andra storstäder. Perspektivet blir det som faller sig naturligt för välutbildad urban medelklass. Det råkar också vara Vänsterpartiets främsta väljarbas idag.

Vänstervridningen bland journalister är inte unik bland akademiker. Även inom lärarkåren (Skolvärlden undersökte saken inför valet 2014, men av någon anledning inte inför det senaste valet) och bland forskare inom samhällsvetenskap och humaniora finns en slagsida åt vänster. Bland studenter är detta ännu tydligare. Det räcker med att se hur röstandet ser ut i valdistrikt dominerade av studentbostäder.

Att ”vänster” idag är något annat än förr framgår på lite olika sätt. Aftonbladets tidigare kulturredaktör, Åsa Linderborg, skrev förra året att hon slutat kalla sig ”vänster” och istället betecknar sig som socialist. Ett beslut hon bland annat motiverade med att många inom dagens vänster tror att Dagens Nyheter är en vänstertidning och att var femte Centerväljare betecknar sig som vänster (AB 3/7 2019). Ett par månader senare skrev Nils Littorin i en uppgörelse i Proletären att ”vänstern opererat bort verkligheten” (Proletären 4/9). Allt fler riktiga socialister vill – liksom arbetarklassväljarna som gått högerut – inte längre kännas vid vänstern. Inte sällan möter dessa socialister förståelse från just den konservativa högern.

Därför är det knappast en slump att den gamle vänsterräven Janne Josefsson tillhör de journalister som har störst stöd bland den annars så journalistikkritiska högern – helt enkelt för att han fortsatt gräva i obekväma, verklighetsnära frågor.

Det här förklarar också varför ”mediekritik”, som för 20 år sedan var en av vänsterns paradgrenar numera helt övergått till den högra planhalvan. Så sent som år 2000 kunde Lars Linder på Dagens Nyheters kultursida formulera sig så här om medierna: ”Däremot kan fakta alltid, medvetet eller omedvetet, framställas eller förtigas så att helhetsbilden blir angenämare, mer uppseendeväckande eller politiskt mer önskvärd” (DN 7/6 2000). Idag avfärdas slentrianmässigt mediekritik som ”fake news” och ”högerpopulism” i samma spalter.

När journalister säger sig sympatisera med Vänsterpartiet bör det främst ses som en social markör, en föreställning om att vänster = upplyst och medveten. Den tidigare SR-medarbetaren Anna Björklund skrev nyligen i GP att detta mest grundar sig i ängslighet, opportunism och grupptryck (GP 21/7). Hållningen är helt enkelt inte så genomtänkt. Det ligger mycket närmare sanningen än de konspirationsteorier om vänstervridna grindvakter som är populära på högerkanten.

Mycket av det som idag betecknas som vänster är snarast gammal folkpartism av 1970-talssnitt: välmenande, idealistisk, privilegierad och i viss mån avskuren från samhällets hårdare sidor. Det handlar inte primärt om att kritisera kapitalismen, på sin höjd dess estetiska uttryck.

Även den ändrade könssammansättningen spelar roll. Tidningsredaktionerna består typiskt sett inte längre av gamla självlärda manliga murvlar med kontakter på krogen eller i den undre världen. De rökande macho-männen som beställde upp sprit på redaktionen är borta – ersatta med stressade, jämställda, inrutade småbarnsföräldrar av bägge könen.

Det gamla patriarkatet – som inte sällan också röstade vänster – speglade förstås verkligheten ur sitt begränsade perspektiv. Men när det gick i graven försvann även mycket av journalistikens aura av uppkäftighet mot makten – en attityd som idag främst odlas på mansdominerade alternativmedier, kanske bäst inkarnerad av Nyheter Idags enfant terrible Chang Frick.

”Vänstervridningen” bland journalister är mest en fråga om kulturell makt: klass och kön, centrum och periferi. 2020 har det paradoxalt nog blivit ”höger” att påtala det.