Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Snart dags att deklarera. Men tiden med sjunkande skattenivåer kan vara över. Bild: Hasse Holmberg

Är skattesänkningarnas tid förbi?

I och med Januariöverenskommelsen och Alliansens upplösning ska det nog mycket till för att skattetrycket ska förmås sänkas framöver.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En omfattande skattereform. Det är löftet som Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ställer upp i sin fjärde punkt.

Ambitionen är både tydlig och lovvärd. Skattesystemet är ett lapptäcke, omformat av hundratals avvikelser och justeringar från “århundradets skattereform” som Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet kom överens om i början av 1990-talet. Kapitalskatterna kan variera från 11 ända upp till 60 procent. Fortfarande finns gott om exempel på situationer där det inte lönar sig för någon som får försörjningsstöd eller a-kassa att ta ett jobb. För att bara ta några exempel.

Behovet av en större skattereform har varit tydligt länge. När den nu ska komma till skott är frågan är bara vad den kommer att innehålla. De sorglösa formuleringarna i Januariöverenskommelsen har på många sätt fler likheter med en önskelista än med en statsbudget. Reformen ska bidra till ökad sysselsättning och fler arbetade timmar. Klimat- och miljömålen ska nås, och Sveriges konkurrenskraft stärkas. Marginalskatterna ska ner, liksom de generella skatterna på arbete och företagande, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ska utjämnas och välfärden finansieras.

De positiva effekterna som ska uppnås radas upp, utan hänsyn till motstridigheter eller målkonflikter. Det är kanske inte så konstigt att striden om hur “JÖK:en” ska tolkas har börjat. Redan i början av februari meddelade Liberalernas Jan Björklund att partiet säger nej till återinförd förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt och fastighetsskatt (SR 6/2). Statsminister Stefan Löfven (S) svarade att han inte ville börja förhandlingarna med att låsa fast sig. (SvD 6/2)

Några veckor senare resonerade finansminister Magdalena Andersson (S) i en DI-intervju om att höjda skatter för fåmansbolag (3:12-reglerna) kunde vara en väg framåt, vilket fick Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström att sparka bakut: “det finns inte på vår karta att höja skatteuttaget från svenskt företagande.” (DI 19/2)

I samma veva uttryckte C-ledaren Annie Lööf att syftet med skattereformen var att sänka skattetrycket, bara för att få mothugg av finansministern: “det är hennes syfte, inte mitt.” (DI 10/2 & 18/2)

Till slut måste någon ge med sig, förstås. Hårda ord och oenigheter i medierna behöver inte vara mer än försök att skapa sig ökat förhandlingsutrymme.

Men bråken om skatterna är intressanta eftersom området för alla traditionellt borgerliga partier utgör en av de tydligaste konfliktytorna gentemot socialdemokratin. Det senaste decenniet har alla tidigare allianspartier använt skatterna för att profilera sig. Moderaternas fokus var att sänka inkomstskatten för breda grupper genom jobbskatteavdraget. Kristdemokraterna kampanjade 2006 för avskaffad fastighetsskatt, och på senare år mot höjd bensinskatt. Liberalerna tog tidigt ställning mot värnskatten och för sänkt statlig inkomstskatt. Centerpartiet var partiet som ville sänka skatten mest, totalt sett. Prioriteringarna var olika, samtidigt som gemenskapen och inriktningen kring sänkta skatter var tydlig.

Med Januariöverenskommelsen är risken överhängande att denna gemenskap, i likhet med Alliansen, tagit slut. Moderaterna och Kristdemokraterna har använt det kommande avskaffandet av värnskatten som slagträ i debatten. Liberalerna och Centerpartiet kommer å sin sida att behöva acceptera eftergifter och höjda skatter som en del av samarbetet med Socialdemokraterna. Och Emil Källström lär inte lyckas sänka skatterna med flera hundra miljarder – en ambition han uttryckte så sent som 2017 – med Magdalena Andersson som finansminister.

Snarare måste man räkna med att det totala skattetrycket framöver kommer att ligga stilla, om inte öka. Det betyder att Sverige även i fortsättningen parkerar på topp-fem-listan i världens högsta skatter. Även om den stora skattereformen gör nytta på andra vis är det inget annat än en stor förlust för liberala och borgerliga krafter.