Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Är ett felaktigt uttalat namn tecken på rasism?

    Att uttala ett efternamn felaktigt är vad vissa betecknar som en "mikroaggression". Vilket betyder en subtil markör som skiljer människor åt och omedvetet ger uttryck för bristande respekt och rentav rasism.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Det var inte lätt för min arbetskamrat Christoffer. Under åren vi jobbade ihop uttalade han konstant mitt efternamn fel. Till en början rättade jag honom lite försynt. "Inga sch-ljud i Cwejman", upprepade jag. "Tänk på tyskans ´zwei´ eller sätt ett ts-framför w:et". Det hjälpte inte. Efter ett tag gav jag upp. Det viktiga var att han var en hygglig kollega. Vilket han var. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Så länge jag kan minnas har mitt efternamn uttalats fel. Det är inte konstigt. Det är ett udda namn med en, för Sverige, udda stavning. Det döljs knappast någon illvilja bakom alla "Schwäjjmans" och "Kwäjjmans" jag fått höra under klassuppropen i grundskolan.

    Men nu har jag fått veta att jag har varit utsatt för en fruktansvärd oförrätt hela livet.

    "Att uttala en elevs namn fel är att förneka elevens identitet, vilket kan orsaka sämre akademiska prestationer". Detta enligt Yee Wan, ordförande för utbildningsenheten i amerikanska Santa Clara. Rita Kohli, pedagogikforskare vid Californiauniversitetet, hävdar att: "När ett barn börjar på skolan och lärarna - medvetet eller inte - uttalar namn fel så bortser man från elevens kultur och familj (NEA 9/1).

    Att uttala ett efternamn felaktigt är vad vissa betecknar som en "mikroaggression". Vilket betyder en subtil markör som skiljer människor åt och omedvetet ger uttryck för bristande respekt och rentav rasism. Idén har, som synes ovan, sin grund i USA, men börjar även dyka upp i Sverige.

    Journalisten Amat Levin beskrev i antologin "Rasismen i Sverige" (Natur och kultur 2014) hur han fick sitt namn felstavat i tidningen Journalisten. Slutsatsen han drog var att det innebar att han: "inte räknas som en fullblodig medlem av mediebranschen". Han var när han skrev texten chefredaktör på Nöjesguiden. 

    Politismskribenten Kawa Zolfagary har beskrivit hur hans ursäktande av de som uttalade hans namn fel var det tydligaste exemplet han hade på "internaliserad rasism", det vill säga rasism som han omedvetet hade vänt mot sig själv (Politism 14/11 2013). 

    Bakom begrepp som mikroaggressioner finns en strävan att koppla alla mänsklig interaktion till en fråga om hudfärg, ras och etnicitet. Det blir en självuppfyllande profetia. Ju mer man tolkar allt med rasglasögon, ju mer tror man att allt handlar om att vi enbart kan se varandra som hudfärger och härkomster. 

    I stället för att tolka felaktigt uttal som okunskap eller ovana skyller man på subtil rasism och omärkbara gliringar med syfte att markera olikhet. Varför läsa människors ageranden välvilligt när man kan göra sämsta möjliga tolkning är den bakomliggande logiken. Det är ett destruktivt vägval.

    Hade jag under åren med Christoffer hyst misstanken att hans dåliga uttal av mitt efternamn var uttryck för subtil rasism hade vi vantrivts. Men jag tog det för vad det var, Christoffer hade problem med uttalet, inte med rasismen.