Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Är det verkligen synd om bankerna?

Förslaget om en ny bankskatt är inte nödvändigtvis socialism. Rätt utformad kan en sådan avgift vara rättvis, även ur ett borgerligt perspektiv.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Regeringens förslag om en bankskatt, som ska finansiera satsningar på försvaret, har retat upp en stor del av borgerligheten. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson kallar skatten för ”helt aningslös” (TT 31/8).

Dagens industris politiske redaktör PM Nilsson anklagar finansminister Magdalena Andersson för ”socialistisk retorik” (DI 1/9). Expressens ledarsida är inne på samma spår och hävdar att förslaget passar in i Socialdemokraternas ”vänsterpopulistiska retorik” (1/9).

Det är givetvis sunt att förhålla sig kritisk till skattehöjningar. Magdalena Andersson har försökt att genomdriva en bankskatt förut, som var olyckligt konstruerad och därför drogs tillbaka. I praktiken handlade det då om en extra löneskatt på anställda i företag som arbetar med finansiella tjänster.

Hur det nya förslaget ska utformas är ännu inte klart. Just därför är det märkligt att reaktionerna är så starka. En borgerlig ekonomisk politik bör uppmuntra sådant som företagande, utbildning och arbete. Men en bank fungerar inte som ett vanligt företag eftersom de inte skapar vare sig produkter eller tjänster i traditionell mening, utan pengar. Det innebär särskilda risker för samhällsekonomin. Det är därför staten backar upp bankerna på olika sätt. Ett exempel är insättningsgarantin som innebär att staten står som garant för spararna om banken skulle gå i konkurs.

Syftet är att öka stabiliteten genom att undvika bankrusning, alltså att alla sparare tar ut sina pengar på en gång vid en förtroendekris. Själva förekomsten av en sådan statlig garanti kan dock leda till ökat risktagande från bankens sida.

Ett annat exempel är stabilitetsfonden. Efter finanskrisen för drygt tio år sedan genomförde många länder, däribland Sverige, en rad åtgärder för att säkerställa att skattebetalarna inte skulle behöva rädda bankerna vid en ny kris.

Därför bildades en så kallad stabilitetsfond. Syftet var att finansinstitut skulle betala in till fonden, som sedan skulle användas för stödinsatser. Men i praktiken pytsade skattebetalarna in 34 miljarder kronor via statens försäljning av Nordeaaktierna och genom en statlig grundinsättning. 2016 ersattes bankernas insättning till stabilitetsfonden med en resolutionsavgift, vilket i praktiken är en bankskatt. När regeringen höjde denna avgift ilsknade Nordea till och lämnade Sverige för Finland.

Det är lätt att förstå varför. Det är klart att det inte ligger i bankernas intresse att betala högre skatt. Vem vill göra det? Men det betyder inte att en skattehöjning är orimlig. Här finns fog för lite maktkritik. De svenska bankerna har de senaste åren gjort vinster på cirka 100 miljarder kronor årligen, bland annat genom höga avgifter på svenska bolån. Detta trots en långvarig låg ränta från Riksbanken.

Bankerna behöver inte betala någon moms och gynnas av ränteavdraget eftersom det ökar folks kapacitet att låna pengar. Men vid en bankkris måste skattebetalarna – till stor del samma människor som står för bankernas stora vinster – städa upp. Det är orättvist. Att bankerna betalar en lite högre avgift kan därför vara helt legitimt, vilket Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed klokt påpekat flera gånger.

Men finns det inte en risk att kostnaden för en sådan skatt hamnar hos kunderna? Så är det. I ärlighetens namn har det till stor del att göra med att det råder en kartelliknande situation på marknaden.

Tiden då bankkontoren var små och brydde sig om det lokala näringslivet är förbi. Bankerna behöver ta större ansvar. En bankskatt skulle kunna vara ett sätt att göra det.