Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme (S), tillsammans med Zimbabwes socialistiske befrielseledare och diktator Robert Mugabe i början av 1980-talet. Sverige blundade länge för Mugabes övergrepp. Foto: Björn Elgstrand/TT Bild: Björn Elgstrand/PrBt/TT
Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme (S), tillsammans med Zimbabwes socialistiske befrielseledare och diktator Robert Mugabe i början av 1980-talet. Sverige blundade länge för Mugabes övergrepp. Foto: Björn Elgstrand/TT Bild: Björn Elgstrand/PrBt/TT

Håkan Boström: Äntligen kan en förljugen epok läggas till handlingarna

Vårt stundande Nato-medlemskap blir förhoppningsvis en spik i kistan för de förljugna idéerna om Sverige som moralisk stormakt och föregångsland. Ännu ett olyckligt arv från 68-epoken går nu i graven.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med Nato-inträdet tar den moraliska stormaktstiden i svensk utrikespolitik slut. Den epok som gått under ledorden neutralitet och alliansfrihet. I praktiken var det förstås lite si och så med denna neutralitet. Sverige anpassade sig strategiskt under andra världskriget till den sida som för tillfället hade övertaget. Under det kalla kriget samarbetade vi sedan intimt med västmakterna om än i största hemlighet. I realiteten har Sveriges säkerhetspolitiska agerande präglats av just realism, eller opportunism om man så vill. Men den har i huvudsak stått på saklig grund. En liten småstat har att anpassa sig.

Med självbilden har det emellertid varit annorlunda. Olof Palme kom på det radikala 1960-talet på det politiskt geniala draget att förvandla den svenska hållningslösheten till ett moraliskt trumfkort. Det finns mycket att säga om detta. Att Sveriges ekonomi gynnats enorm av att stå utanför världskriget, formellt var neutralt i kampen mellan öst och väst, höll sig med en så kallad blandekonomi och saknade ett kolonialt arv gav möjligheter för den som såg att utnyttja dem. Palme såg detta klarast av alla även om han också hade föregångare inom socialdemokratin, i synnerhet i engagemanget för FN.

Arvet från Palmes dagar är på många sätt problematiskt, även om det inte helt kan avfärdas. Kritiken mot USA:s krigföring i Vietnam eller Apartheid-regimen i Sydafrika hade moralisk resonansbotten. Men den svenska moralistiska hållningen hade framförallt en tydlig och mindre smickrande slagsida. Det var de liberala västmakterna som stod i skottgluggen. Sympatierna låg hos det röda laget. Höga svenska företrädare umgicks ledigt med diktatorer och före detta gerillaledare som Fidel Castro på Kuba eller Robert Mugabe i Zimbabwe.

Så länge de olika ”befrielserörelserna” gav läpparnas bekännelse till socialismen kunde de påräkna svensk uppbackning. På 1960- och 1970-talen var det ännu den ”globala klasskampen” som utgjorde höjden av progressiv analys. Fienden stavades ”USA-imperalismen”. Sverige hamnade därför i sin roll som moraliskt världssamvete mer ofta än sällan i sällskap med efterkrigstidens globala skurkar, terrorister och folkmördare.

Visst förekom det även fördömanden av den kommunistiska sidans övergrepp, men det skedde sällan med samma övertygelse. Självfallet intogs en överslätande roll gentemot de beväpnade befrielserörelser den svenska regeringen i praktiken stödde, inte bara med ord utan även med pengar. Men Sverige odlade även täta band till Östtyskland och blundade för Sovjets övergrepp i Baltikum. Den moraliska neutraliteten blev till en kolsuparinställning där bristen på verklig demokrati i öst ställdes mot bristen på ”ekonomisk demokrati” i väst. Fånglägren, polisstaten och den systematiska terrorn av de egna medborgarna i Öst- och Centraleuropa viftades alltför gärna bort.

Murens fall blev ett hårt slag för den ”tredje ståndpunkten”. Men det skulle ta ytterligare 30 år – med globalisering, EU-inträde och generationsskiften – för Socialdemokraterna att helt vädra ut sin nostalgi. Margot Wallström (S) var en av de sista företrädarna för denna hållning när hon erkände det allt annat än demokratiska palestinska styret som stat 2014, i strid med övriga EU. Men det får nog betraktas som en politisk dödsrossling från 1900-talet.

Neutraliteten som moralisk idé förstärkte myten om Sverige som unikt, i framkant, lite bättre än alla andra. I verkligheten byggde vi som sagt vårt försvar på att USA skulle komma till vår undsättning. Alla visste att hotet kom från öst. I verkligheten var vi också långt ifrån ensamma om att utveckla en välfärdsstat. Våra skandinaviska grannländer, sedan starten Nato-medlemmar, har i dag en minst lika god offentlig välfärd. Ofta med färre statliga pekpinnar och mindre sargade stadskärnor i bagaget.

I verkligheten visade sig ofta de socialistiska befrielserörelserna i tredje världen bara vara nya maktgrupperingar, som så fort de fick möjlighet fortsatte utplundrandet av sina landsmän och ofta brutalt och blodigt slog ned all tillstymmelse till verklig frihet och demokrati.

Få saker klingar så falskt som pratet om den moraliska stormakten. Det är befriande att denna förljugna epok nu ser ut att kunna läggas till handlingarna. Alla är förstås inte lika glada. För en äldre generation socialister är sanningen obekväm att ta in. Även på DN:s radikala kultursidor beklagar man sig över att den svenska exceptionalismen kan vara hotad (DN 17/5). Borgerliga politiker, har – hugaligen! – börjat se sig om hos grannländerna efter idéer till politiska reformer.

Men Sveriges frihet, demokrati och säkerhet har alltid byggt på samarbete och värdegemenskap med andra västländer, länder som inte gör anspråk på att vara perfekta men som är förankrade i sin egen historia och nationella identitet. Det är bra om det nu kan erkännas. Vi hade "lyxen" eller snarare oturen att gå vilse i vår egen förträfflighet.