Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Meli Petersson Ellafi
Bild: Meli Petersson Ellafi

Peter Hjörne: Äntligen en liberal chans!

Ett liberalt parti som hotas av utplåning kan inte primärt definiera sig utifrån vilka partier man tar avstånd ifrån.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Äntligen, brukade Gert Fylking ironiskt utbrista när Svenska Akademien högtidligen tillkännagav namnet på Nobelpristagaren i litteratur, oavsett vem som fick priset.

Vi var nog många liberaler som också utbrast "äntligen" när Nyamko Sabuni förra veckan, i ett direktsänt tal på Facebook, meddelade att Liberalerna lämnar januariavtalet efter nästa höstbudget. Hon sa också att Liberalerna ska verka för att ingå i en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. I den heta frågan om samröre med Sverigedemokraterna sa Nyamko Sabuni:

– Vi gör analysen att ingen regering kommer att tillsättas utan att man måste förhålla sig till ytterkantspartierna. Vi kommer att prata med alla partier i riksdagen för att söka majoriteter där vi finner dem, sa hon. Däremot accepterar Liberalerna inte att Sverigedemokraterna ingår i regeringen.

Liberalernas ledare lämnade ytterligare ett besked. Under förutsättning att de andra januaripartierna håller avtalet så kommer också Liberalerna göra det. Efter det vill partiet avveckla samarbetet under ordnade former.

Men Liberalerna vore inte Liberalerna om partistyrelsen inte hade fattat beslutet i stor oenighet - 13 för, åtta emot och två reservationer. Dessutom skall partistyrelsens beslut föreläggas partirådet den 28 mars. Oenigheten fortplantar sig dit och partimedlemmar förväntar sig en jämn omröstning, dock med "fördel" partiledningen.

Så det som skulle kunna vara ett reningsbad, en slutpunkt för de eviga interna striderna och en nystart kan i själva verket vara partiets dödsryckningar. Oenigheten kokar ner till en enda fråga: Sverigedemokraterna. Inte sakfrågor. Inte ideologi. Inte "blocktillhörighet". Också reservanterna vill nämligen verka för en alliansregering och en borgerlig statsminister, men kan inte tänka sig någon form av samarbete med SD.

Riksdagsledamoten Christer Nylander, som är en av författarna till reservationen i partistyrelsen, tycker inte att "Liberalerna skall öppna upp för att sitta i en regering som är beroende av SD".

– Det är inte Liberalernas uppgift att ge dem (SD) makt, sa Nylander.

Andra talar om att " inte öppna upp för SD". Man varnar för att "ge SD legitimitet".

– Det är inte vi som ger Sverigedemokraterna legitimitet. Det har väljarna gjort, påpekade en tydlig och synbarligen stärkt Nyamko Sabuni i en intervju i Aktuellt.

Liberaler talar om att "vara en stark kraft i mitten". Det är märkligt att så många av Liberalernas företrädare tycks leva i en förflutenhetens drömvärld med en grandios självbild, som helt uppenbart inte delas av omvärlden. Man kan inte vara en stark liberal kraft i mitten med 2,8 procents opinionsstöd. Ett liberalt parti som hotas av (själv)utplåning kan inte primärt definiera sig utifrån vilka partier man tar avstånd ifrån.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna fick i den senaste väljarbarometern från GP/Sifo 28,8 procents stöd, Liberalerna blott en tiondel, 2,8 procent. Centern fick 8,1 procent. Det är tydligt att strategin att "isolera ytterkantspartierna" inte har fungerat. Dessa har i själva verket vuxit stadigt, medan framför allt Liberalerna krympt år för år. Det har Nyamko Sabuni insett.

– Vi hade en strategi 2018 och 2019. Nu ändrar vi inriktning. Jag kan bara konstatera att den strategi vi haft de senaste tio åren sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen inte har fungerat. Tvärtom. Vi ger dem en offerkofta, de fortsätter att växa och de har den makt de förtjänar i riksdagen utifrån sina mandat. Jag vill testa en ny strategi, sa Sabuni.

Carl Bildt talade på sin tid om "den enda vägens politik". För Liberalerna finns också bara en väg, den som Nyamko Sabuni äntligen slagit in på: Att lämna den oformliga januariöverenskommelsen, på nytt bli en tydlig del av borgerligheten, att verka för Ulf Kristersson som nästa statsminister och framför allt att gå till val på en liberal reformagenda med egna sakpolitiska förslag och prioriteringar.

"Förutsättningarna för att genomdriva liberal politik och liberala reformer är bäst om Sverige efter nästa val får en ny borgerlig regering", skrev Sabuni i en debattartikel i DN i samband med beslutet i partistyrelsen.

Det är en insikt så självklar att den borde ha omöjliggjort januariöverenskommelsen, den som fick väljare att fly Liberalerna. Det är också en insikt som kanske kan rädda Liberalerna från undergång. Med den nya positionen som tydligt borgerligt parti finns chansen att få taktikröster från dem som vill se en moderatledd regering. Man kan möjligtvis också locka tillbaka de 1,5 procent sympatisörer som gått till Moderaterna.

Liberalerna måste nu fatta ett entydigt beslut på partirådets möte. Man måste våga gå emot den skrämselpropaganda, främst från vänster, som envist hävdar att demokratin skulle vara hotad av samtal och samarbete med Sverigedemokraterna. Sverige är inte 30-talets Tyskland och Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ledare är förnuftiga, anständiga och demokratiskt pålitliga. De kommer inte, som Torbjörn Fälldin en gång uttryckte det, dagtinga med sitt samvete, eller kompromettera viktiga ideologiska positioner och principer.

Sverige behöver en ny regering, ett nytt ledarskap och en "Ny start för Sverige", som Liberalernas beslut rubricerades. Med rätt vägval den 28 mars kan partiet bli en god och välbehövlig kraft i ett borgerligt regeringssamarbete. Den chansen måste Liberalerna ta!