Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carolina Falkholts konstverk vid Operan. Bild: Meli Petersson Ellafi
Carolina Falkholts konstverk vid Operan. Bild: Meli Petersson Ellafi

Karin Pihl: Ännu ett sexkonstverk är nödvändigtvis ingen feministisk seger

Det måste finnas en förståelse för att människor tolkar konst på olika sätt. Och att dessa tolkningar måste få spela roll när vi utformar det gemensamma rummet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Konstnären Carolina Falkholt fick se sitt konstverk ”God giving a fuck” vandaliserat. Målningen som finns att skåda vid Göteborgsoperan föreställer ett kvinnligt könsorgan mellan ett par utsträckta ben. Någon har målat över könet. Konstnären själv tolkar vandaliseringen som ytterligare ett uttryck för våld mot kvinnor (GP 29/10).

Konstnären har sagt att hon sett att människor vänder bort blicken när de går förbi hennes verk och det är bra eftersom konst ska beröra och väcka känslor, säger hon till GP. Nu är hon aktuell med ett nytt verk, denna gång en stor muralmålning i Gårda. Det heter ”Lesbisk häxhora” och visar en kvinna i något slags nät-kroppsstrumpa som står framåtböjd i en sexuell pose.

Syftet med verket är enligt konstnären att väcka en diskussion om kvinnoförnedring inom prostitution och porrindustri.

Det är en lovvärd ambition som de flesta göteborgare nog sympatiserar med. Ändå lär verket väcka debatt och kritik. Precis som med all annan provocerande konst lär röster höjas som inte gillar verket och som hellre skulle vilja se något annat i den offentliga miljön.

LÄS MER: Kan en dator bli en konstnär?

Ofta när sådana kommentarer fälls om offentlig konst blir svaret då att kritikerna är reaktionära och vill begränsa yttrandefriheten. Konst måste få provocera hävdas det.

Det är sant att konsten ska vara fri. I det ingår en rätt att provocera, oavsett om de som tar illa vid sig är "pryda borgartanter" eller religiösa grupper. Men det går ändå inte att avfärda kritiken så enkelt.

Det handlar inte om krav på att kommunen ska stänga ner en enskild gallerist som visar konst många retar sig på. Det handlar snarare om vems röst som ges utrymme i det gemensamma rummet.

Det elitistiska argumentet att konst i offentliga miljöer inte är något som gemene man kan ha relevanta synpunkter på – eller att åsikterna inte spelar någon roll – påminner om en del av de resonemang som förs när förbud mot sexistisk reklam på offentliga platser diskuteras. Ett sådant förbud har genomförts i Göteborg. Stina Svensson (Fi) menade att ”alla ska kunna känna sig välkomna på spårvagnen” (SVT 12/12 2020).

Även i Stockholm har ett sådant förslag varit uppe, då med argumentet att ”det offentliga rummet är en del av folks vardag, och där ska man inte behöva påtvingas sexualiserade budskap som handlar om att försöka sälja saker med kvinnors kroppar”, sa Malin Ericson från Fi till Dagens Media (8/12 2016).

Två helt rimliga argument. Men detta förstår inte kritikerna, ofta från högerhåll, som menar att förbudet är ett ingrepp i företagens yttrandefrihet.

Gemensamt för dem som anser att folks åsikter om offentlig konst inte är särskilt relevanta, och dem som anser att företag ska ha rätt att klä spårvagnarna med reklam som många anser är kvinnoförnedrande, är att man saknar en idé om det gemensamma rummet. Det är en form av hyperindividualism där förståelsen för att man kan äga saker som samhälle, och att det är skillnad på det offentliga rummet och det privata, inte finns.

Men det offentliga rummet är varken en konsthall eller ett modemagasin. Att inse detta handlar inte om vänster- eller högerpopulism utan om vad man kan kalla en socialliberal eller socialdemokratisk uppfattning om en jämlik rätt till inflytande över de rum vi alla delar.

Men konst är konst och syftet med verket i fråga är ju gott, och raka motsatsen till sexism och kvinnoförnedring, kan man invända. Så fort folk begriper detta kommer de ändra uppfattning, och om de inte gör det får de "fel" intryck av konsten.

Så fungerar dock inte konst, som så att säga verkar på en annan våglängd än politiska debatter.

Om någon går förbi verket och får en instinktiv känsla av att detta är kvinnoförnedrande – bara ytterligare en sexualiserande avbildning av kvinnokroppen i det offentliga rummet – kan man inte säga att denna tolkning inte är den korrekta. Konstnären kan ha en intention med sitt verk, men betraktaren äger sin tolkning.

För den tonårstjej som blivit kallad hora i skolan, bombarderas med utseendehets och sexistisk reklam på sociala medier, kanske verket ”Lesbisk häxhora” bara är ytterligare en bekräftelse av misstanken att den enda funktionen kvinnor har är som sexobjekt. Och det finns en stor risk att hennes plågoandar i klassrummet uppfattar det på samma sätt. Trots att intentionen är den motsatta. Idén att ett konstverk har en bestämd betydelse – snarare än att det skapas i relation till betraktaren – är ganska bakåtsträvande, ja rentav auktoritär.

När det gäller konst vi alla ”måste” ta del av i det offentliga rummet bör helt enkelt invånarnas tankar och känslor spela roll.

LÄS MER: Moderna museet gör Vilks till förövaren

LÄS MER: Vem är det egentligen som har en odemokratisk konstsyn?