Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gränskontrollen till Sverige har länge varit obefintlig.  Bild: Stig-Åke Jönsson/TT
Gränskontrollen till Sverige har länge varit obefintlig. Bild: Stig-Åke Jönsson/TT

Håkan Boström: Ännu ett fiasko i migrationspolitiken

Sammanbrottet i migrationsförhandlingarna riskerar leda till fortsatt handlingsförlamning för lång tid framöver. Det är inte vad Sverige behöver.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att de blocköverskridande förhandlingarna om migrationen bröt samman i veckan kom kanske inte som en överraskning. Ändå är det beklagligt. Sverige hade behövt en bred politisk uppgörelse på området – speciellt som alternativet nu ser ut att bli en uppgörelse endast mellan Januaripartierna.

Sverige behöver en stram invandringspolitik om vi ska klara att ge alla de människor som kommit de senaste åren rimliga förutsättningar. Var femte svensk – två miljoner människor – är utrikesfödd. Till det kommer en stor grupp unga, andra generationens invandrare. Det är kanske framförallt i den gruppen som det behövs insatser – och då talar vi inte bidrag och låt gå-politik – för att motverka utanförskap.

Invandring ska inte per definition likställas med problem. De flesta invandrare är välintegrerade och en tillgång för Sverige. Men för man en så extrem politik som vi fört de senaste decennierna så uppstår svårigheter närmast med automatik. Det handlar både om de stora volymerna och om hastigheten med vilken den demografiska förändringen skett. Klyftorna har ökat, de socioekonomiskt utsatta områdena har mångdubblats, liksom segregationen. Med det följer arbetslöshet, språkförbistring, dåliga skolresultat, droger och kriminalitet. Sociala problem som riskerar att gå i arv.

Detta faktum har länge varit uppenbart för stora delar av väljarkåren. Två tredjedelar vill idag se minskad invandring enligt en ny Novus-undersökning. Men politikerna har länge ignorerat majoritetens uppfattning. Det ser de nu ut att fortsätta göra ett tag till.

Den politiska klassens brist på lyhördhet är slående. Sedan 1990-talet har ledande opinionsbildare och ansvariga politiker mer eller mindre betraktat befolkningen som anställda eller hotellgäster, som kan bytas ut efter behag, vilket skapat en skarp motreaktion hos många och till sist gjort Sverigedemokraterna till ett av de större partierna i riksdagen – trots dess extrema bakgrund. För ett land består inte bara av yta och individer. Det består av sociala, kulturella och historiska band mellan medborgarna. Nya medborgare måste integreras i denna sociala väv. Det löser sig ofta automatiskt med arbetskraftsinvandring som sker naturligt och organiskt och där behov och efterfrågan är styrande.

Den politik som legat till grund för svensk invandring har däremot med berått mod inte velat ta hänsyn till faktiska omständigheter i det svenska samhället. Den har byggt på den falska premissen att det är humant att låta vem som helst ta sig till Sverige för att söka asyl, samtidigt som man gjort det dyrt och livsfarligt att ta sig hit. Den har byggt på den lika falska premissen att Sverige kan ta hand om all världens flyktingar och migranter – ”Mitt Europa bygger inte murar” som statsminister Löfven uttryckte det så sent som 2015. För det är i själva verket vad de partier som motsätter sig volymmål står för. Det är oansvarigt, naivt och förljuget – men de bryr sig inte.

De mångmiljardbelopp som den svenska migrationspolitiken kostat hade naturligtvis kunnat rädda fler liv i flyktingläger i närområdet eller som bistånd. Dygnsersättningen för en ensamkommande ungdom motsvarar på många håll i världen flera månadslöner för en lärare eller hjälparbetare. Sverige valde istället att skära ned på biståndsbudgeten för att bekosta ökad invandring.

Ur ett moraliskt perspektiv har migrationspolitiken varit bankrutt. Mot merparten av väljarnas vilja har skattemedel använts på ett sätt som, om inte ökat lidandet i världen, i varje fall varit högst ineffektivt och skapat stora sociala problem på hemmaplan.

Både Moderaterna under Reinfeldt och Socialdemokraterna under Löfven är extra medskyldiga till detta. Bägge partierna har nu svängt. Både av sakliga och strategiska skäl. Men varför de till sist bytte fot är av underordnad betydelse. Det finns idag inte många moderater som försvarar den gamla linjen. Även inom S är omsvängningen förankrad. Där finns visserligen högljudda opponenter mot kursbytet, men det är varken Anders Lindberg, Helle Klein eller Ulf Bjereld som bestämmer inom socialdemokratin.

Socialdemokraterna orkade ändå inte hela vägen. Att förhandlingarna bröt samman beror i hög grad på att S är maktpolitiskt beroende av två partier – C och MP – som envist sätter ideologi framför konsekvens. S hade mest att tjäna på en uppgörelse och hade behövt lägga sig mycket nära M för att få igenom den, vilket också behövts för verklig förändring. I slutänden var partiet dock inte berett att riskera en regeringskris, trots att det gröna sällskapet inte är till belåtenhet vare sig på Sveavägen 68 eller i LO-leden. S har dock alltid och konsekvent prioriterat regeringsinnehavet.

Den tillfälliga asyllagen från 2015 går ut nästa år och någon form av uppgörelse mellan Januaripartierna är nu att vänta. Det betyder att högerblocket får sin konfliktlinje gentemot regeringen. Men det betyder också att det kan dröja flera år – vad händer om högern förlorar nästa val? – innan Sverige får en genomgripande omläggning av migrationspolitiken. Det är beklagligt. Vi har fortfarande en stor invandring, inte minst av anhöriga till asylsökande, som försvårar en fungerande integration. Det är åter svenska folket som är förlorarna – såväl gamla som nya inbyggare.

Bortom sakfrågan är svensk migrationspolitik – inklusive det senaste misslyckandet att nå en bred uppgörelse – det tydligaste exemplet på att landet har allvarliga brister i sitt politiska ledarskap, i förmåga att sätta medborgarnas bästa främst och i duglighet att förutse problem och göra adekvata analyser av framtiden. Medan den politiska klassen inväntar nya akuta krislägen undermineras väljarnas förtroende bit för bit.