Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jonas Lindstedt

Än finns det hopp för den progressiva delen av mänskligheten

En familjepolitik anpassad efter det moderna livets villkor är bra för familjebildningen. Födslotalen i det progressiva Nordeuropa är högre än i de södra, mer konservativa länderna på kontinenten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I min förra krönika konstaterade jag att Europas befolkning krymper, samtidigt som befolkningarna i Asien och Afrika växer. Jag noterade också att det demografiska skiftet sammanfaller med tydliga värderingsskillnader: Det är länder med konservativa och religiösa värderingar som expanderar och länder med progressiva och sekulära värderingar som krymper. Man kan lätt få intrycket att den progressiva världen håller på att avskaffa sig själv.

Det finns dock en hel del som talar emot den tolkningen.

Födelsetalen sjunker nämligen kraftigt också utanför Europa. Sydkorea och Japan tillhör numera de länder som har lägst födelsetal i världen (2018 sjönk födelsetalen i Sydkorea under ett barn per kvinna). Och födelsetalen i Iran och Libanon är idag lägre än de i Norden. Visserligen tillhör dessa länder de mer progressiva i sina regioner, men de är betydligt mer konservativa än vi i Norden.

Födelsetalen sjunker även i mer konservativa länder som Saudiarabien (ner från 7 till 2,5 barn per kvinna sedan 1980-talet). Konservativa och religiösa värderingar är inte längre en garanti för höga födelsetal.

Tittar man på Europa blir det särskilt tydligt. Här är det demografiska mönstret det omvända mot hur det ser ut på global nivå. Kvinnor i länder i det progressiva norra Europa, som Sverige och Norge, föder nämligen fler barn än kvinnor i länder i det mer konservativa södra Europa, som Spanien och Italien.

För 50 år sedan var situationen den motsatta. Sedan dess har länder som Sverige byggt ut sin barnomsorg och infört generösa föräldraförsäkringar, som gör att kvinnor inte längre behöver ge upp sina karriärer och bli hemmafruar när de skaffar barn.

I andra länder är dock socialförsäkrings- och skattesystemen ofta designade för att mödrar ska stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan. Många kvinnor väljer i den situationen bort barn och satsar på karriären i stället. Framförallt på senare år, då kvinnors möjlighet att göra karriär på arbetsmarknaden har ökat kraftigt.

Lärdomen är att även kvinnor i progressiva länder skaffar barn bara man anpassar familjepolitiken till en modern livsstil. Gör man inte det, utan håller fast vid en konservativ familjepolitik, kommer många kvinnor avstå från att skaffa barn. Även i relativt konservativa länder. Framtiden för Europa ser således inte så mörk ut som man skulle kunna tro.

Så såg det i alla fall ut fram till för några år sedan. För färska siffror visar att barnafödandet återigen har börjat sjunka i Norden trots vår progressiva familjepolitik.

Om det rör sig om en kortvarig nedgång, eller en mer långsiktig trend, är för tidigt att uttala sig om. Men visar sig det senare vara fallet finns det all anledning att fråga sig om familjepolitiken kan anpassas ytterligare till vår moderna livsstil. För en framtid där den progressiva delen av mänskligheten krymper för varje generation är knappast något att se fram emot. Eller?