Tänk att vara förälder och se sitt barn hamna snett. Misslyckas i skolan. Umgås med kriminella. Börja begå brott.
Och tänk dig att du försökt göra allt du kan för att hejda den destruktiva utvecklingen. Men det räcker inte till. Och myndigheterna, de aktörer som har i uppdrag att aktivt förebygga brott och förhindra att individer väljer en kriminell livsstil, rullar tummarna. Trots att du vädjar om hjälp kan de inte bistå dig. Insatserna bygger ju på frivillighet.
Men barnet är inte moget nog att förstå sitt eget bästa, så möjligheten sjabblas bort. Tänk den känslan av maktlöshet som måste drabba en sådan förälder. Ingen möjlighet att styra upp sitt barns liv, inget stöd från myndigheterna när insatser behövs som allra mest.
LÄS MER: Ingen tjänar på slapphet mot kriminella
På sistone har sådana föräldrar fått komma till tals i svenska medier. I Aftonbladet (2/6) vädrade 50-åriga Fatima sin frustration över det svenska samhällets passivitet inför hennes kriminella sons gärningar och livsstil. ”Ni kan utvisa min son. Jag är den förste som skriver på pappret i domstolen”, brast hon ut under intervjun.
Liknande desperation märks hos Maria som Dagens Nyheter intervjuade i veckan (14/7). Maria berättar om myndigheter som inte bistått henne i försöken att styra sin son på rätt väg. Planerade insatser med socialtjänsten kunde inte komma igång då det byggde på deltagarens frivillighet. Sonen kunde därför lätt komma undan den hjälp Maria så hårt kämpat för.
”Det som behövs är att vuxenvärlden sätter ner foten och säger 'så här ska det vara', vilket jag tyvärr inte lyckades med på egen hand”, berättar hon frustrerat för DN.
Maria och Fatima är inte ensamma i sin förtvivlan inför det svenska samhällets passivitet kring unga kriminella. När SVT:s Uppdrag granskning förra året undersökte ungdomar som rånar andra unga framkom ytterligare vittnesmål från uppgivna föräldrar. En mamma berättade att hon skickat sin son till hemlandet för att uppfostras, i brist på insatser och stöd från ansvariga myndigheter.
LÄS MER: Brottsbekämpning kräver ett samhälle med självförtroende
Men att oroliga föräldrar till kriminella söner upplever att de inte får samhällets stöd är inte det enda tecknet på vuxenvärldens kapitulation. Begränsade häktningsregler för minderåriga. Ungdomsrabatter i straff- och påföljdsbedömningar som inte tar någon hänsyn till den nya tidens brutala gängkriminalitet. Detta är bara ett fåtal exempel på hur oförmögen vårt land blivit på att markera mot unga lagförbrytare.
Om justitieminister Morgan Johansson (S) på allvar vill göra upp med den gängkriminalitet som lockar unga män till ett liv av brott och dödligt våld så bör han bjuda in Maria och Fatima till samtal på Justitiedepartementet. De har direkt erfarenhet av en offentlighet vars slapphet varit mer till skada än nytta.
Nu är tiden inne för en ny kriminalpolitik. Och låt den ta sin början i en vuxenvärld som går maktlösa mammor till mötes, som inte låter frivillighet stoppa nödvändiga sociala insatser och som faktiskt vågar markera mot unga lagöverträdare.
