Uppgifterna om hur privatpersoner och företag använder sig av skatteparadis för att gömma undan pengar är viktiga. Däremot var Uppdrag Gransknings (UG) gräv om svenskars inblandning i den så kallade Paradisläckan mer politik än journalistik (SVT 5/11). Det moralistiska budskapet är att man inte borde få behålla pengarna där de har intjänats.
Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv och tidigare chef för Scania, är programmets största skalp. UG riktar kritik mot hans kapitalplaceringar i Luxemburg- och Maltabaserade bolag. Pengarna har intjänats när Östling varit verksam utanför Sverige. Han har vad det framkommit inte brutit mot en enda lag, svensk eller internationell. Detta hindrar inte UG att hänga ut honom som om han vore kriminell.
Varför just Östling? Faktum är att Sveriges utrikesminister agerat på liknande sätt. Under sin tid som EU-kommissionär valde Margot Wallström (S) att inte betala mer än den låga EU-skatten och tjänade mångmiljonbelopp. Partikamraterna i Europaparlamentet valde istället frivilligt svensk skattesats.
I sändningstillståndet för SVT §6 står det att verksamheten ska präglas av folkbildningsambitioner. Det misslyckades man med i söndagens program, UG blandar nämligen samman olika fenomen. Det finns rena banditer som använder skatteparadis för att dölja sin kriminella verksamhet eller för att tvätta pengar. Sedan existerar det människor som ägnar sig åt olagligt skatteundandragande. I ytterligare andra fall ägnar man sig åt laglig skatteplanering. Slutligen kan personer ha pengar utomlands av helt andra skäl, till exempel att de bott eller verkat utomlands. Det här är olika saker.
Det är inte orimligt att försöka minska sin skatt inom lagens råmärken. Man kan till exempel hävda att styrelsen i ett företag är skyldig att värna bolagets tillgångar genom att minimera skatten. Samhället gynnas av stabila företag som kan investera och klara oförutsedda händelser utan att gå omkull.Fri rörlighet för kapital gäller inom EU. Man kan förstås ifrågasätta om det är moraliskt att placera pengar i ett annat EU-land än där man själv är bosatt. Men i stället för att ge sig på de som lagligt använder sig av systemet borde lagstiftarnas ansvar för konstruktionen lyftas.
Att ta ut skatter hör till medlemsstaternas suveräna rättigheter men det är uppenbart att inre marknaden skadas när enskilda medlemsländer går miste om stora skatteintäkter. Faktum är att EU börjat ta på sig hårdhandskarna mot skatteflykt. Förra året presenterade EU-kommissionen därför ett direktiv som bland annat bygger på principen att skatter måste betalas av bolag i samma land som vinsterna görs.
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt är en av de som hårdast kritiserat Östlings skatteplanering. Men om Sjöstedt och Vänsterpartiet vill kamma in fler skattekronor borde partiet överge sitt föråldrade EU-motstånd och inse att unionen, på ett helt annat sätt än nationalstaten, förmår motverka undanhållande av skatt i en globaliserad ekonomi.
Det finns gott om exempel på företags skatteplanering i EU som har satts i system under de senaste åren. Ett exempel är Facebook som bedriver verksamhet över hela den europeiska kontinenten men som nästan uteslutande skattar på Irland. Det är inte orimligt att olika länder har olika skattesatser, men den systematiska åtskillnaden mellan marknaden, där pengarna tjänas in, och var de beskattas är orimlig.
Detta hade UG kunnat kasta ljus på. Det handlar nämligen om ofantliga summor pengar som inte beskattas där de är intjänade. Men det är något helt annat än att privatpersoner har tjänat pengar utomlands och lagligt valt att lämna pengarna där.
