”Den senaste tiden har det skett allvarliga händelser och grova våldsdåd med kopplingar till kriminella nätverk där flera personer mördats och andra skadats svårt. Samhället måste sätta ner foten för att bryta utvecklingen.” Med de orden inleds ett pressmeddelande från Polisen som kallar våldsutvecklingen för ”synnerligen allvarlig” och radar upp några av de senaste veckornas händelser (29/8).
Det har gått långt när Polisen uttrycker sig på det viset. Men efter den senaste tidens fasansfulla incidenter – tortyren och våldtäkten av två pojkar på en kyrkogård i Solna, mordet på en oskyldig 12-årig flicka, otaliga skjutningar, knivattacker, liksom uppgifter om hur kriminella upprättat vägspärrar i Angered med mera och mera – bör nog måttet anses rågat också för de ihärdigaste verklighetsförnekarna.
Friheten och tryggheten – då dessa två lever i symbios – har i Sverige kommit att tas för givna. Samtidigt har frågor om lag och ordning kommit att definieras som högerfrågor, trots att statens primära uppgift alltid har varit att skydda medborgarna från yttre och inre hot. Människor har gett upp delar av sin frihet för att, via statens våldsmonopol, garanteras en större frihet. Den friheten är nu hotad och priset betalas främst, som alltid, av de svaga och skyddslösa.
Det är fullt rimligt att känna uppgivenhet och ilska inför utvecklingen. Men det finns hopp: ytterst lite i ett samhälle uppstår i ett vakuum eller är ödesbestämt, varken det positiva eller negativa. Det som sker är tvärtom resultatet av många beslut på individuell, samhällelig och, inte minst, politisk nivå.
Det är, med andra ord, möjligt att bryta den explosiva utvecklingen. Men det förutsätter politisk vilja och mod att våga vidta åtgärder som står i proportion till problemens storlek. Det förutsätter i sin tur genomgripande förändringar på flera plan, inte minst på det juridiska.
Två viktiga juridiska reformer, som också efterfrågas av Polisförbundets egna medlemmar (SVT 21/9-2019), rör slopandet av mängdrabatten (den som döms för flera brott samtidigt tilldöms hela fängelsetiden för det grövsta) liksom straffrabatten för yngre (avser personer under 21 år och utgår från principen om att ju yngre förövare desto lägre straff). Därtill skulle reglerna för villkorlig frigivning, efter två tredjedelar av avtjänat straff, för återfallsförbrytare behöva förändras.
Dessa tre reformer skulle ha betydande effekt på den generella viljan (inte minst bland ungdomar) att begå brott, samtidigt som det totala resultatet skulle bli färre kriminella på gatorna (och desto fler i fängelse). Är man kapabel att begå grova brott får man också vara beredd på att ta konsekvenserna av sina handlingar.
Resurser till polis och rättsväsende i all ära men det kommer inte att räcka om inte också lagstiftningen anpassas efter en brutalare verklighet med allt yngre kriminella. Det uttalade målet för samtliga reformer bör därför vara att kringskära friheten för de kriminella i syfte att garantera den för de skötsamma. Situationen är synnerligen allvarlig, för att citera Polisen.
