Så som många redan har reagerat är det tröttsamt att höra ansvariga beslutsfattare återkommande säga sådant som: ”Vi var naiva…”, ”Med facit i hand …”, ”Vi såg det inte komma ...”.
Det är dock inte enbart upprepningen som är prövande, utan mest den, i de flesta fall, uppenbara avsaknaden av innerlighet som fraserna, oavsiktligt men öppet, kommunicerar. (För några år sedan fångade P1:s God morgon världens satirprogram ”Public Service” just detta i en sketch med en härmad ”Gudrun Schyman” som – och detta skall sägas i en snabb ordström – svarade: ”Ursäkta-ursäkta-kan-vi-gå-vidare-nu.”)
Att vi märker denna avsaknad av innerlighet bygger inte bara, som i sketchen ovan, på att vi som sociala varelser har hjärnor inställda på att i vår nära omgivning ofördröjligen uppfatta vem som är hederlig eller en bedragare, vem som hittar på och vem som talar sanning.
Sådan varseblivning är omedelbar – som när en och samma politiker ännu en gång talar om, inte sin men ”vår” naivitet. Ty det som saknas är en genuin vädjan om att bli förlåten för sitt misstag.
Det som får oss att mentalt resa ragg på grundläggande plan handlar om vår, ofta omedvetna, föreställning om hur ett ärligt och äkta ment medgivande om skuld, och på det förlåtelse, ska se ut; en uppfattning som vilar på en långvarig judisk och kristen tradition om ånger och försoning.
Som den nyss framlidne brittiske filosofen Roger Scruton påpekat, så handlar det ytterst om att bägge sidor försakar, eller, högtidligare, frambär ett offer. Den som medger sitt fel, prisger sin stolthet. Och den som förlåter, prisger sin förbittring. Den förlåtande får upprättelse och kan, förhoppningsvis, därmed avstå från den vilja till vedergällning som vederbörande bär i sitt bröst.
Men förlåtelse kan bara ges om vissa villkor är uppfyllda, och det vet också den som innerligt ber om förlåtelse. Vi förlåter dem som oss skyldiga är, när de medger sin skuld. Det får dock inte bara vara en läpparnas bekännelse, utan de måste övertyga oss genom handlingar som innebär försoning och ånger.
På det politiska planet innebär ovanstående en ansvarsskyldighet av beslutsfattare, såväl förtroendevalda politiker som tillsatta offentliga tjänstemän, där de, moraliskt, inte bara kan svepa förbi sina misstag med ord om naivitet och facit i hand, och ändå av oss begära fortsatt förtroende. Det är ingen slump att det första som ryker i totalitära politiska system är den offentliga maktens skyldighet att ta ansvar för sina handlingar.
Vi kan finna det pinsamt med kaskadgråtande och knäböjande japanska eller koreanska politiker och företagsledare som ber allmänheten eller sina ägare om ursäkt för något allvarligt misstag.
Men oaktat sådana försoningshandlingars avstånd till vår kulturkrets, meddelar dessa ändå en djupare sanning om att ett samhälle, där valda företrädare och oväldiga tjänstemän kan ställas till svars, inte bara blir till genom allmänna val. Åter med Scruton, bygger det på respekt för lagen, respekt för allmänhetens rättskänsla och en kultur om att erkänna misstag, uppvisa ånger och förhoppningsvis erhålla försoning.
Ska den svenska politikerkåren bli tagen på allvar framöver bör den också lära sig att be om förlåtelse.
