För några veckor sedan började medier uppmärksamma att Västra Götalandsregionen (VGR) drabbats av ett omfattande IT-haveri. Problemen har pågått sedan i somras, men eskalerade igen i månadsskiftet. Totalt finns 17 000 exemplar av den drabbade modellen inom VGR, varav 4 000 har kraschat sedan i somras. 1 500 vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och ytterligare några hundra vid sjukhusen i Trollhättan och Uddevalla, som för två veckor sedan gick upp i stabsläge.
Kommunikationen kring det hela, från såväl regionens IT-ansvariga som leverantören Atea, har varit ganska lågmäld. Den har mest bestått av lugnande konstateranden om att situationen är under kontroll.
Kanske kan det då, både för allmänheten och för beslutsfattande politiker, verka som att allt är frid och fröjd. Datorer kraschar, det vet ju alla som någonsin ägt en, och det är väl inte mycket mer att göra än att byta ut dem när det händer? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Visst slits datorer över tid, men när tusentals av samma modell kraschar väldigt nära inpå varandra, då finns det faktiskt anledning att anta att något är allvarligt fel.
I webbtidningen Computer Swedens granskning av haveriet (ur IT-synpunkt) framkommer också en ganska graverande uppgift. Redan 2015 finns rapporter om tusentals krascher och ovanligt hög felfrekvens för just den datormodell det gäller. Computer Sweden ställer därför en högst berättigad fråga:
borde inte leverantören känt till och informerat om detta långt tidigare? Svaret från Atea blir kort och gott att de inte kommenterar enskilda kunders IT-miljö. Det lämnas heller inga kommentarer kring huruvida VGR kommer att få någon kompensation för det inträffade.
Det här ser alltså ut att bli ännu ett i raden av IT-haverier som sannolikt kunnat undvikas med bättre upphandling. Kanske saknas kompetens för att i tillräcklig utsträckning granska de upphandlingar som görs, och för att veta vilka krav som är rimliga att ställa när saker inte fungerar. I det här fallet verkar VGR glada och nöjda med att de får hjälp av leverantören med att byta ut hårddiskarna. De kommenterar dock inte alls de enorma indirekta kostnaderna, dels i termer av sämre fungerande verksamhet, men också i ren arbetstid, då 30 personer jobbat med att lösa de akuta problemen. Just denna gång var problematiken turligt nog så begränsad att den inte direkt drabbade den medicinska verksamheten. Vad som skulle hänt vid ett större haveri, och vilka rutiner som finns för att utkräva ansvar från leverantören, verkar ytterst oklart.
Det kunde väl vara förlåtet om det nu vore en engångsföreteelse, men det är svårt att inte påminnas om journalsystemet ViGo, där 44 miljoner kronor gick upp i rök, och beslut tidigare under 2000-talet, när staden la mångmiljonbelopp på egna IT-system som sedan skrotades.
IT-kostnaderna kan verka futtiga när de ställs bredvid linbana och västlänk, men alltsammans är symptom på bristande noggrannhet med det offentligas resurser. Det är hög tid att lära av gamla misstag – då kan svinnet minska på många olika områden.
