Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

På måndagen var det Socialdemokraternas dag i Almedalen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ledare: Statsministern är något på spåren

Lönelyft för lärare är bra, men politiken kan aldrig ensam lösa skolans kris.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med rullande R och oändlig innerlighet brukar utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) tala om "varje barn", om "alla lärare", om varje barns rätt till "tid med sin lärare". I valrörelsen antydde han att man på 100 dagar skulle kunna fatta de politiska beslut som kan vända de negativa trenderna i skolan. Ingen som förstår vidden av skolans kris borde uttala sig på det sättet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Däremot har Fridolin, som lovat, skapat en skolkommission som fram till 2017 ska producera en rapport som ska ligga till grund för en skolpolitik som därefter kan ligga fast år efter år. Trots att det redan nu finns ett överflöd av utredningar, rapporter och forskning om det prekära läget i skolan – eller om vad som behövs för att vända utvecklingen.

Inte undra på att Stefan Löfven försöker koppla grepp på skolan. På måndagen var det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Hela presskonferensen och en väsentlig del av kvällens tal handlade om skolan. Alla kurvor pekar åt fel håll. Resultaten sjunker hos både högpresterande och lågpresterande, och ojämlikheten ökar. Om tio år förväntas Sverige sakna 65 000 lärare. Siffran kommer från Lärarförbundet och kan tas med en nypa salt, men bara hälften vore illa nog.

13 procent av eleverna som lämnar grundskolan kommer inte in på något gymnasieprogram. Låt detta sjunka in: Mer än en tiondel av Sveriges elever är vid 15 års ålder med stor sannolikhet på väg mot arbetslöshet.

Tre miljarder ska öronmärkas till höjda lärarlöner på alla stadier. Lönerna bestäms lokalt med S vill ge arbetsgivarna en möjlighet att belöna lärare som utmärker sig på olika sätt. Tanken är den samma som förra regeringens: Lärare som satsar och presterar ska kunna göra karriär och det ska synas på kontot.

Att läraryrkets status behöver höjas är självklart och höjd lön är ett sätt att nå dit. Men för att komma tillrätta med de nedåtgående resultaten och den växande ojämlikheten behövs det så oerhört mycket mer. Och den svårsmälta sanningen är att politiken inte har mer än en liten del av lösningen.

Höjda löner kan politikerna fixa. Men det är svårare att lagstifta fram en kultur som skattar bildning och utbildning högre än underhållning och kändisskap. Förbud mot mobiltelefoner i klassrummen kan inte kompensera för bristande kärlek och uppfostran hemifrån. Segregationen i bostadsområden och skolor är ett problem så svårlöst att få ens vågar komma med förslag på lösningar.

Kanske är det en antydan till insikt om detta som får Stefan Löfven att tala om "utvecklingsmoral", en insikt om att politiska lösningar aldrig kan ersätta människors pliktkänsla inför sitt eget liv och ansvar gentemot sina närstående. Det är ingen dålig insikt.

GP 30/6-15