Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Lerin och Kerstin Högstrand | Straffrundor och ärevarv

Den ena brevvännen stannar i sin stuga, den andre far ut i världen. Kajsa Öberg Lindsten har läst en stor, vacker – och märklig bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Lars Lerin och Kerstin Högstrand

Straffrundor och ärevarv – brev och bilder 2004–2006

Natur & Kultur

Lars Lerin är akvarellmästaren, som ställer ut sina ödsliga landskap och hus i all världens metropoler. Kerstin Högstrand är en konstnär som i svartvita bilder berättar om flickor, fåglar, katter och ensamhet. Men båda har de rötter i Värmland, och båda har skrivit böcker illustrerade med egna bilder. Dessutom är de vänner, brevvänner och varandras sympatisörer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Straffrundor och ärevarv är den andra boken med deras brevväxling. Den är stor och vacker. Ser ut som en typisk coffee-table book – som man kan bläddra lite förstrött i.

Men skenet bedrar. För att särskilja rösterna och uppfatta dialogen måste jag läsa texterna koncentrerat och uppmärksamt, i rätt ordning. För breven saknar ofta underskrift och rösterna blir ibland förvillande lika varandra – när de berättar om katten, livet på landet, ensamheten, ångesten och skapandet.

Men den ena brevvännen stannar i sin stuga – läsande, lyssnande, tydande. Medan den andre ständigt far ut i världen – till Iran, Indien, Nordpolen, Marocko, Italien … Han söker en kärlekspartner – en man att leva med för evigt. Han berättar om nya möten och besvikelser. Är besatt och olycklig. Ömklig och irriterad. Men också en segrare: nykter alkoholist, framgångsrik, säker i sitt skapande. Hans brevvän lyssnar. Tröstar. Berömmer. Och berättar om sin egen ångest: ”Nästan allt jag gör blir till privata besvärjelser och har inget med konst att göra.”

Det är en märklig bok. Vad vill författarna? Är det sant, som baksidestexten påstår, att vi får ”en inblick i det mest privata”?

Lars Lerins texter glider blixtsnabbt iväg över genregränserna: från brev över dagbok och självbekännelse till flyhänt resekåseri. Men Kerstin Högstrands röst är ändå den jag minns starkast. Hon är en skicklig berättare med sinne för drastiska poänger.Hon har också en förmåga att intensivt avlyssna och kommentera den dialog hon själv deltar i. Så är hon både inuti och utanför – sida vid sida med den läsare som är jag. Hon gör att jag slipper känna mig som en sensationslysten tjuvlyssnare.