Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Henriksson: Ojämlikheten i sig är ett permanent våld

Lars Henriksson om att de som döms till förlorare skaffar respekt med de medel som står till buds.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi börjar vänja oss vid att unga män skjuter varandra i Göteborg. Förra veckans tragedi på Vårväderstorget skakar om, skapar kraftsamlingar och utspel – innan allt återgår till det vanliga igen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Varje enskilt våldsdåd har sina speciella förklaringar, några rent slumpmässiga, som vilka vapen eller droger som råkat finnas i omlopp. Andra långa och omöjliga att följa, som vilken olycklig kedja av händelser som förvandlat ett nyfiket barn till avtrubbad mördare.

Men även om det enskilda dådet är svårt att begripa går det att förstå i ett större sammanhang. Mattias Hagberg skrev klokt på dessa sidor i helgen om det desperata behovet av att bli respekterad, ett resonemang om våldet som pekar bortom lagstiftning, bevakningskameror och välvilliga projekt. För den som berövats det som ger självrespekt blir våld ett rimligt svar på minsta kränkning.

En rad undersökningar har visat tydliga samband mellan hur jämlikt ett samhälle är och hur vi mår. Allra starkast gäller det våld: ju mer ojämlikt ett samhälle är, desto mer våldsamt. Mer jämlika människor litar helt enkelt mer på varandra medan ojämlikhet fräter sönder banden mellan oss och de som döms till förlorare skaffar respekt med de medel som står till buds.

Sverige är ännu mer jämlikt än de flesta länder och också mindre våldsamt. Men med ökande ojämlikhet, i Göteborg kraftigt förstärkt av att fattiga och rika bor så åtskilt, är risken för ökat våld uppenbar. Ojämlikheten är i sig ett permanent våld, även utan gänguppgörelser är livslängden för en man i Biskopsgården sju år kortare än i Askim.

Men det är klart, det finns risker med allt, negativa konsekvenser som ibland är acceptabla för att det positiva överväger. Varje år faller till exempel 700 människor från stegar på jobbet och en av dem dör. Ändå är stegar tillåtna, nyttan är så stor. Samma sak i trafiken: alla tänkbara säkerhetsåtgärder vidtas inte när Trafikverket planerar, kostnad ställs mot nytta i en kalkyl där ”Värdet av ett statistiskt liv” vägs in (för närvarande 22,3 miljoner).

Den ökade ojämlikheten är till stora delar politiskt framdriven, motiverad av det förträffliga med konkurrens och driften att berika sig för den som kan. Men eftersom vi nu känner till sambandet mellan våld och ojämlikhet vore det hederligt att de som fortsätter att förespråka sänkta löner, sämre anställningsskydd och andra ojämlikhetsskapande åtgärder stod upp för detta.

Om tyckare och valmanifest rent ut sa att nyttan med ojämlikhet är så stor att de negativa konsekvenserna – som en eller annan dödsskjutning – är smällar vi får ta, då skulle vi få en debatt som var både ärlig och nyttig.