Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Henriksson: Lärdomar från gruvstrejken

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För 40 år sedan skakade strejken i Malmfälten den världsberömda svenska samförståndsandan. De 5 000 gruvarbetarna fick ett massivt stöd, miljoner samlades in och telegram kom från hamnarbetare, husmors­föreningar och SSU-klubbar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Gruvarbetarnas krav gällde löner och arbetsmiljö men också männi­skovärde. Genom Sara Lidmans bok Gruva hade redan arbetsvillkoren blivit riksbekanta liksom bolagets 31 teser där en amerikansk konsult slagit fast saker som: ”En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order” och ”En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef.”

Bakom låg också en djupnande klyfta mellan bas och ledning i arbetar­rörelsen. Misstroendet mellan de som slet i gruvschakten och deras ombudsmän lyser genom den rika dokumentationen från stormöten och kommittésammanträden. Ledningen hade inte märkt att folkhemsbygget börjat knaka i fogarna men innan gruvstrejken var över hade exemplet spritt sig, redan i januari stod banorna stilla i Torslanda och andra skulle följa. Svaret uppifrån blev eftergifter och motangrepp med arbetsmarknadslagar som både skulle ge utlopp för viljan till inflytande och stoppa störningar i förhandlingsmaskineriet. Volvos fabrik i Kalmar var ett uttalat svar på missnöjet med de hårda jobben – men också byggd med ”brandväggar” för att hindra spontana strejker från att sprida sig.

Det mest slående är ändå vad som inte hände; trots kritiken blev fack­föreningarna i det närmaste opåverkade. I motsats till de flesta andra länder, från Norge till USA, växte med få undantag inga reformrörelser fram i de svenska facken på 70-talet, något som ännu påverkar deras (o)förmåga att kanalisera engagemanget under­ifrån.

Rörelsen på arbetsplatserna rann ut i sanden och strejkerna blev färre för att efter 1990 nästan upphöra helt. För företagsledningar och fackliga byråkrater är det ett gott tecken; systemet funge­rar, alla är nöjda. Men det som händer på landets arbetsplatser talar ett annat språk: ökad stress, nedskärningar, rationaliseringar och en arbetsorganisation minst lika auktoritär som för 40 år sedan. Även om språket är mer slipat än i LKAB-teserna är inställningen densamma när våra chefer i dag gör inspektioner för att kontrollera att vi ”icke-chefer” utför varje moment exakt så som företagets Work Element Sheet slår fast.

I november 1969, när det redan mullrade i gruvgångarna, avfärdade finansminister Gunnar Sträng Lidmans bok och förklarade att han minsann kände arbetsvillkoren i gruvan. Det finns inte mycket som säger att ministrar och ombudsmän har bättre grepp om läget på arbetsplatserna i dag.