Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Åberg: Rädda vuxna räddar inga barn

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad får folk att tro att missförhållanden undanröjs bäst genom att man inte talar om dem?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Enligt en kartläggning från Ungdomsstyrelsen upplever 70 000 ungdomar i Sverige att de inte själva kan bestämma vem de vill gifta sig med. Ändå har Rädda Barnen – en organisation som verkligen borde ha något att säga i frågan och vars ordförande dessutom är chef på Ungdomsstyrelsen – avvecklat den verksamhet som mest konkret arbetat med att påverka de vuxna bärarna av hedersföreställningarnas normsystem.

Oviljan att peta i myrstackar gör Rädda Barnen till en lagomförening, som pratar om FN:s barnkonvention utan att på allvar agera för att alla barn verkligen ska ha samma rättigheter. Rädda vuxna räddar inga barn, sa forskaren Pernilla Ouis när Rädda Barnen censurerade den rapport hon skrivit för organisationen om hedersvåld i Mellan­östern. Den svenska integrations­debatten i stort genomsyras av samma ängslan för att peka ut människor som faktiskt beter sig destruktivt och brottsligt.

Inför Rädda Barnens riksmöte den 24–25 september märks en spricka i styrelsen.

Ett par medlemmar reserverar sig mot ett kontroversiellt, undflyende motionssvar om det nedlagda Dialog­programmet, som riktade sig till hederskulturens producenter i föreningar och religiösa miljöer och som avvek från den integrationspolitiska uppfattning som vill spä ut både problematiken och ansvaret. Här går en klar skiljelinje inom organisationen; när oacceptabla förhållanden begravs i tystnad sker ju ingen förändring. Förhoppningsvis kommer det att bullra om riksmötet.

För att distansera sig från den svenska tristessen har Botkyrka kommun valt devisen ”Långt ifrån lagom”, men mera lagom än den kommunledning som i samma undanglidande anda trollat bort en tjänstemannarapport om hedersvåld kan man knappast vara. Med gängse lagomrelativism och retuscherad lagomjargong har de specifika problemen med hedersförtrycket i Botkyrkas officiella policy blivit till ett allmänt avståndstagande från patriarkalt förtryck.

Trots att kommunens egen utredning, gjord av socionomen Devin Rexvid, säger något annat heter det nu i handlingarna att hedersvåld ”inte är begränsat eller kopplat till viss religion eller etnicitet utan förekommer med varierande styrka i hela världen”. Det har sagts förut och vi kommer att få höra det igen: eftersom det är precis likadant över allt kan vi inte göra någonting åt saken.

Med denna nervösa och missriktade oro för att bidra till stigmatisering försvinner förutsättningarna för samhällsdebatt och opinionsarbete. Det är dåliga nyheter för barnen och ungdomarna på skuggsidan.