När statsvetaren Jytte Klausen skulle summera den danska Muhammedkrisen i sin bok The cartoons that shook the world vågade det amerikanska förlaget inte inkludera de teckningar som var själva utgångspunkten.
I den senaste Muhammedboken finns de emellertid med, i sällskap med andra satiriska och religionskritiska bilder och konstverk. Fem år efter Jyllands-Postens publicering skriver tidningens kulturredaktör Flemming Rose i Tavshedens tyranni om hur hans syn på yttrandefrihet formades under åren som korrespondent i Sovjetunionen och om hur motstånd mot censur och blasfemilagar blivit en livshållning i en framryckande kränkthetskultur.
Instängd i en ekokammare hör man mest självförstärkande budskap. Klimatet håller på att bli sådant att alla kan känna sig förorättade och den egna gruppen, föreställd eller verklig, utgör då både trygghet och måltavla. Inlåsningen kan tyckas paradoxal omgivna som vi är av oöverskådliga mängder realtidsinformation från jordens olika hörn.
Sofistikering och brutalisering i samma mixer: kommunikationsteknologin stänker fragment omkring sig samtidigt som kontexten förblir, eller görs, obegriplig. Ett demonstrationståg eller en pöbel kan sättas i rörelse utan att deltagarna egentligen vet varför, vilket ju var fallet i de anti-danska protester som 2006 ledde till 250 människors död.
Historiskt har kodordet tolerans knappast varit någon religiös dygd och en av de svårlösta knutarna i dagens toleransdebatt gäller också tolkningen av begreppet religionsfrihet. Självklart får man tro på vad man vill, men kan man begära att omgivningen anpassas efter ens egna föreställningar?
Toleransens innebörd har gradvis förskjutits från försvar för den som yttrar något till skydd av den som tar del av yttrandet. I samma anda har svensk lag skrivits om så att det är den som påstås ha diskriminerat som har bördan att bevisa att ingen diskriminering har förekommit.
En av Roses slutsatser, värd omsorgsfull diskussion, är att Khomeinis gamla krav på globalt förbud mot att kränka islam håller på att äta sig in i internationell människorättspraxis. Om, skriver han med en drastisk formulering, kritik hindras behöver islamister inte längre försöka ta livet av de hädiska: tystnaden kommer att sänka sig över offentligheten.
Vad exemplen på censurkrav riktade mot konstnärer och författare visar är att kränktheten aldrig formuleras av privatpersoner utan ingår i politiska kampanjer. Om den kan etableras som styrande princip i världspolitiken blir det inte individer och dissidenter som värnas utan diktaturer och doktrinära maktgrupperingar.
