Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Laleh älskar böcker och valet av mötesplats för intervjun var självklart: Stockholms stadsbibliotek. Bokintresset har Laleh ärvt av sin pappa Houshang Pourkarim som var författare och tidningsman i Iran.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Laleh – så mycket större

Snacka om genombrott. Efter succén i TV4:s Så mycket bättre har Laleh blivit så mycket större. I dagarna kommer nya plattan och i april spelar hon i Scandinavium.

– Ja … oj, det känns stort. Jag var fotbollstjej när jag var liten och brukade hänga där utanför och jaga autografer. Eller vänta nu, det är ju Ullevi jag pratar om, men Scandinavium är också en klassisk arena som man åkt förbi många gånger. Jag känner mig trygg i Göteborg och det ska bli en rolig utmaning att spela där. Fast vi kommer att skärma av arenan, det lär inte bli några 12 000 i publiken, och så använder vi storbildsskärmar för första gången. Det har jag bestämt. Jag vill att alla ska känna sig nära.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hon pratar så, Laleh Pourkarim, bestämt och lite fladdrigt på samma gång. Dessutom pratar hon mycket och gärna. Lyssnar på frågorna och tar sig tid med svaren. Är mån om att göra sig förstådd. Gestikulerar när det behövs, inte sällan med ett skratt speglande i ögonen.

I tv-programmet Så mycket bättre framstod hon snarare som tystlåten och lite tillbakadragen, en känslig artist som gick sina egna vägar, som varken lät sig lockas av Eva Dahlgrens rosa kaninöron eller dolde gråten när E-Type klippte får. Och det är säkert ingen felaktig bild, men den visar bara ena sidan av hennes personlighet.

– Det var långa och ansträngande dagar med lite sömn och på slutet var alla väldigt trötta. Jag funderade länge på om jag skulle tacka ja, men nu i efterhand är det ett fantastiskt minne.

Laleh beskriver stämningen som givmild och kärleksfull, säger att musiken hela tiden stod i centrum.

– Som artist är det speciellt att få höra sina låtar utifrån, inte förmedlade via sig själv. Man lär verkligen känna låtarna på ett nytt sätt. Vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, kanske om man vore författare och skrev böcker och någon läste upp ens texter. Ungefär så.

Laleh älskar böcker och när hon får bestämma mötesplats för den här intervjun väljer hon Stockholms stadsbibliotek vid Odenplan. Men inte på kaféet, där rör sig för mycket folk; vi sitter på avdelningen för samiska barnböcker. Där är inte trycket besvärande direkt, och det är tydligt att Laleh gillar lugnet. Behöver det.

Det var hennes stillsamma tolkningar av de andra artisternas låtar som gång efter gång gjorde starkast intryck under hösten. När vi träffas strax före jul ligger Lalehfierade versioner av Just nu, Alla vill till himmelen men ingen vill dö, Fred och Ängeln i rummet på de fyra översta platserna på Itunes topplista, och på Lalehs hemsida trängs hyllningar med rena kärleksförklaringar från tagna tittare.

”Har aldrig i mitt 55-åriga liv varit med om något liknande, och jag lyssnar på mycket musik.”

”Underbara du! Vilka unika tolkningar du gör!”

”Det enda man väntar på är att höra dig sjunga och sen byter man kanal. Helt magisk …”

”Så rent, så avskalat, så vackert, så laddat.”

De flesta kommentarer droppade in efter att Laleh tolkat Tomas Ledin, den artist som hon kanske kom närmast under de tio inspelningsdagarna på Gotland. Innan de träffades hade Laleh ingen som helst koll på Tomas Ledin – Genom ett regnigt Europa snurrade inte så mycket på flyktingförläggningen i Tidaholm dit Laleh kom från Minsk som nioåring i början av 90-talet – men nu har de båda fortsatt att hålla kontakten. Tomas och Laleh brukar mejla varandra och har blivit goda vänner.

– Jag valde medvetet att inte plugga på om personerna i programmet men nu i efterhand har jag förstått att det var exakt vad alla andra gjorde, de visste precis vilka frågor de skulle ställa till var och en, skrattar Laleh, som valde att fokusera på låtarna och är nöjd med att hon lade ner så mycket tid på att arrangera musiken.

– Jag gjorde verkligen ett helhjärtat jobb med låtarna, och det var viktigt att jag fick sätta min prägel på dem. Annars hade det lika gärna kunnat vara.

Så har Laleh arbetat ända sedan albumdebuten 2005. Om det inte sker på hennes villkor, ja, då sker det inte alls. Den parallella utvecklingen med Idol, X Factor och liknande program där talanger formas till det skivbolagen vill ha och för tillfället söker, det är henne helt främmande.

Hon har inget ont att säga om de artister som spottas ut den vägen, inte mer än att hon själv aldrig skulle välja den.

För Laleh handlar det inte om att göra karriär, försäkrar hon utan att låta det minsta pretentiös, det handlar om att få ut de där ljuden som pulserar inne i huvudet. Därför väljer hon också att producera sina egna skivor för att få dem precis dit hon vill.

– Med ljud börjar du från noll. Där finns bara tystnad, miljoner färger men ingen canvas, och du är helt fri att bygga din egen värld.

Det är också en av orsakerna till att Laleh skyndar långsamt med sin utlandslansering. Planer finns, inte minst hos det stora skivbolaget som vill lyfta blicken utanför Sverige, men inget kommer att ske förrän Laleh hittar rätt folk; människor hon känner sig bekväm med och kan lita på, som låter henne måla som hon vill.

– Jag är inte bara artist. Jag är en människa, jag vill leva mitt liv, jag vill kunna njuta av min frukost … varför skulle jag jobba med någon som ställer konstiga krav på mig?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.