För ett parti som Centern borde det finnas vissa självklara politikområden att koncentrera sig på: regional utveckling, företagande och miljö.
Därför är det närmast obegripligt hur partiet i samband med den första versionen kunde hamna i ett moras bestående av frågor som månggifte, slopad arvsrätt och slopad skolplikt.
En icke obetydlig del av ansvaret ligger där på partiledaren Annie Lööf, som utsåg Per Ankersjö från Stureplanscentern till ordförande i programgruppen och inte heller förmådde att slå till bromsen i tid när programarbetet löpte iväg på det sätt som skedde.
Nu är de nyliberala inslagen tämligen omsorgsfullt borttvättade. Annie Lööf betonade i sitt inledningstal att Centerns liberalism är social och grön.
Det var ett skickligt och kraftfullt tal, där Lööf koncentrerade sig på partiets kärnfrågor och särskilt lyfte fram jobben och miljöpolitiken. Dessutom hade hon ett engagerat avsnitt om flyktingpolitiken, där hon underströk vikten av att uppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet både kan hållas och vårdas.
Mest intressant i Lööfs tal var det utspel hon gjorde på miljöområdet, med ett antal konkreta förslag för att få ned utsläppen från trafiken.
Bland annat lanserade hon ett förslag som prövats i Frankrike, att bilar med låga utsläpp kan få en bonus som betalas med en extra avgift på bilar med höga utsläpp.
Tanken på att införa en miljöpremie på lastbilar kan också ses som ett konstruktivt motförslag till förslagen om kilometerskatt. Det är utsläpp och inte avstånd som skall åtgärdas.
Bakom den nyliberala återvändsgränden låg möjligen en missriktad förhoppning att nå fram till väljare i storstäderna. Då är en offensiv på miljöområdet en betydligt mer konstruktiv väg att gå.
Centern har den viktiga miljöministerposten och det behövs ett parti på den borgerliga sidan som kan driva miljöfrågorna, men utan att falla i den tillväxtfientliga fällan. Där har Centern en given plats i politiken.
GP 23/3 -13