Eurokrisen blir allt djupare. Flera euroländer brottas med enorma ekonomiska problem. Oviljan för att betala för bankernas skulder och andra länders underskott växer runt om i EU. Den ekonomiska krisen är på väg att omvandlas till en politisk kris. Det är uppenbart att Grekland och Irland inte klarar av sina skulder och de lånevillkor som de har fått. Samtidigt förhandlas ett stödpaket för Portugal fram och runt hörnet kan betydligt större ekonomier som den spanska behöva stöd.
I dag skjuter EU problemen framför sig från den ena krisen till den andra. Frågan är om den nya stora lånemekanismen ESM med 500 miljarder euro i operativt kapital som ska börja fungera 2013 kommer att räcka till eller ens bli färdig i tid. Om denna kris ska kunna lösas måste man åtgärda dess orsaker. EU:s enda svar är mer centralstyre av den ekonomiska politiken och hård nedskärningspolitik. Men krisens orsaker står i att finna i bank- och finanskris som eldades på av att euroområdet har en och samma ränta i länder med helt olika inflation och produktivitetsutveckling.
Stort mänskligt lidande
Eurokrisen orsakades, med undantag för Grekland, inte av misskötta statsfinanser. Den extrema åtstramningspolitik som nu påtvingas krisländerna orsakar stort mänskligt lidande men gör det knappast möjligt att komma ur krisen. Liksom vänstern inom EU avvisar vi en krispolitik som lägger de tyngsta bördorna på dem som har det sämst och som angriper välfärd och fackliga rättigheter. Så länge denna utsiktslösa och hårdhänta nedskärningspolitik förblir EU:s enda svar på krisen avvisar vi varje form av svensk medverkan i nya lånepaket till euroländer i kris som Portugal.
De förslag om ökad central styrning av den ekonomiska politiken i EU i form av europeisk termin, europakt och de sex lagförslagen om ekonomisk styrning som nu genomförs överför mycket politisk makt till EU från medlemsländerna, men de åtgärdar inte de underliggande problemen. I stället används krisen som ett verktyg för att påtvinga länderna högerpolitik, angripa fackliga rättigheter och göra EU till en förbundsstat med makt över medlemsländernas finanspolitik.
Även den svenska regeringen verkar handfallen inför krisen. Den godtar att EU ska ges mer makt även över svensk ekonomisk politik, pensioner och lönebildning. På så vis ska vi omfattas av eurons ekonomiska politik trots att vi röstade nej till den gemensamma valutan i folkomröstning. Det är en brist på respekt för folkomröstningens resultat och binder oss till en misslyckad ekonomisk politik.
Hinder för återhämtning
Euroområdet består av länder med mycket olika ekonomisk utveckling. I dag delas området mellan länder med hygglig tillväxt och betydande bytesbalansöverskott som Tyskland, Österrike och Nederländerna medan krisländer som Portugal, Spanien och Grekland präglas av stora bytesbalansunderskott och stora statsfinansiella problem. Denna olikartade utveckling gör att länderna skulle behöva helt olika räntenivåer och växelkurser. Det är inte möjligt så länge euron finns kvar som gemensam valuta.
Euron är i dag ett hinder för ekonomisk återhämtning och en del av problemet. Skuldsnedskrivningar för de mest utsatta länderna kommer att krävas förr eller senare. Det är mer rationellt att så snart som möjligt låta de skuldtyngda länderna på ordnad väg skriva ned sina statsskulder och därmed låta de som i stor utsträckning både orsakade finanskrisen och eurokrisen – för att sedan profitera på de samma – vara med och betala. Om detta skulle leda till att en rad europeiska banker hamnar på obestånd så bör aktieägarna ta hela smällen och staten ta över bankens systemviktiga funktioner.
Ta sina egna förluster
En sådan hantering av den nuvarande krisen för valutaunionen skulle vara såväl mer ekonomiskt rationellt som moraliskt försvarbar jämfört med den nuvarande politiken. Det skulle dessutom innebära att finanssektorn fick lära sig att de själva måste ta ansvar för sina handlingar och att skattebetalarna inte alltid finns där för att lösa ut dem. Det är inte rimligt att bankernas vinster förblir privata medan deras förluster ska betalas av skattebetalarna.
Vi tror att det är oklokt att vänta till dess krisen blir än mer akut och vi riskerar politiska och ekonomiska sammanbrott. Skuldavskrivningar och att krisländerna ges en möjlighet att lämna euron skulle ge dem en möjlighet att återhämta sig ekonomiskt. Dessutom behövs hårda regler mot skadlig finansiell spekulation och offensiva investeringar för sysselsättning och klimatomställning.
Ulla Andersson (V)
ledamot i riksdagens finansutskott
Jonas Sjöstedt (V)
ledamot i riksdagens EU-nämnd
