I Sverige levde 2010 enligt Rädda barnens rapport 242 000 barn i fattigdom. Det är ingen överdrift eller påhittad siffra som nästan görs gällande i debatten efter Uppdrag granskning. Dessa siffror ifrågasätts heller aldrig och av någon anledning intervjuades inte rapportens författare professor Tapio Salonen. Översatt till Göteborgssiffror handlar det om att 18,2 procent av barnen mellan 0-17 levde under ekonomisk utsatthet i vår stad. Skillnaderna mellan stadsdelarna är stora. I Lärjedalen, Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared och Frölunda var barnfattigdomen över 25 procent , jämfört med 5,7 i Askim respektive 4,7 i Torslanda.
Familjer med ensamstående, unga eller utländska föräldrar löper störst risk att hamna ekonomisk utsatthet. Ensamstående med barn hade i genomsnitt 77 procent av medianinkomsten för samtliga hushåll år 1991. 2010 har siffran sjunkit till på 67 procent. Barnfamiljer med två samboende föräldrar har däremot behållit och till och med befäst sin relativa inkomstnivå. Skillnaderna mellan de som har det bra och de som halkar efter ökar. Bara under 2012 sker enligt Socialstyrelsen en ökning på nära tre procentenheter för andelen människor som är beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd.
Ställs utanför
Det som ifrågasatts är om barnen som lever i familjer i ekonomisk utsatthet går hungriga och frysande i sommarskor på vintern som man kunde få intrycker av i Rädda barnens kampanj 2011. Några av dem gör det säkert, men inte de flesta. Men är det detta som är det viktigaste att diskutera?
Fattigdom i ett rikt välfärdsland som Sverige ser annorlunda ut än fattigdomen i Afrika eller för den delen i dagens Grekland. Fattigdom för svenska barn innebär att inte ha råd att följa med på skolutflykten, att ha så trångt hemma att man träffar sina kompisar ute, att inte kunna följa med på bio eller ha råd att hänga med till badhuset eller vara med i fotbollsklubben. Kort sagt det handlar om att ställas utanför det de flesta barn ser som självklart.
Föräldern, för det handlar ofta om ensamstående föräldrar, avstår oftast mycket för egen del för att barnen skall få det så bra som möjligt. Många barn tar ett stort ansvar genom att självmant avstå från sådant som kostar pengar. För mig och Vänsterpartiet är det självklart att barn i vårt land inte skall behöva växa upp med bara det alla nödvändigaste.
Vi vet vad som krävs
Vi vet redan i dag hur vi problemen ser ut, och vi vet också vad som skulle krävas för att göra något åt dem. Det är dags att sluta förneka att barn i Sverige lever i fattiga familjer och i stället se till att avskaffa barnfattigdomen.
Det gäller att satsa på fler jobb, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder som stärker människor möjlighet att få arbete. Barn till arbetslösa eller sjuka föräldrar skall inte behöva hamna i ekonomisk utsatthet. Därför måste det sociala skyddsnätet stärkas efter regeringens kraftiga försämringar genom en återuppbyggd a-kassa och en fungerande sjukförsäkring.
Men även mindre reformer skulle göra stor skillnad för många barn. I stället för rut-avdrag till privat läxhjälp ska vi utöka skolans resurser till kvalificerad läxhjälp. Låt skolan tillhandahålla datorer till alla när det krävs för undervisningen och ge alla barn möjlighet att äta en bra frukost i skolan. Gör kollektivtrafiken, simhallarna och kulturskolorna gratis för alla barn. Förbjud vräkningar av barnfamiljer. Det skulle inte kosta mycket.
Om vi förbättrar för ensamstående, höjer underhållsstödet och erbjuder barnomsorg på obekväma tider kommer vi nog snarare spara pengar på sikt.
Barnfattigdomen är verklig. Med vänsterpartiets politik kan vi minska den drastiskt. Det är det debatten borde handla om. Det är inte svårt, det handlar bara om att vilja.
Eva Olofsson (V)
ledamot i riksdagens socialutskott för Vänsterpartiet
