Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kvällen vi insåg att Blåvitt 2012 är förlåtet

Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 0-0 mellan Elfsborg och IFK Göteborg på Borås Arena i april 2013.

Man vet exakt var man befann sig – om man var född. Därför kommer jag aldrig glömma det där uppvaknandet i Jönköping under ungdomscupen i Tipshallen 1986. Jag har alltid lyssnat till punkt när äldre kollegor snackat boxning, Floyd och Getingsommaren 1959.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Av samma skäl hoppas jag kunna älta Kjetil Waehlers vunna nickdueller mot James Keene den första vårdagen året plusgraderna glömde, John Alvbåges enhandsräddning på Stefan Ishizakis skott mot första stolpen eller hans kloka beslut på Mohamed Banguras 20-metersprojektil en stund senare.

Det här var kvällen vi på riktigt allvar insåg att IFK Göteborg modell 2012 är begravd, glömd och förlåten.

Det här var kvällen Mikael Stahre satt bredvid en guldtränare från Göteborg på ett podie i Borås och bara njöt.

Det hjälpte inte att Jörgen Lennartsson beordrat gasen i botten och bytt kant på Stefan Ishizaki.

IFK Göteborg 2013 är högre än en mur, mer svårforcerat än stängslet vid Härlanda Park – kanske lite långtråkigt, men när vi räknar resultat Sveriges allra bästa fotbollslag.

Tabeller ljuger aldrig, men kan läsas lite hur som helst halvvägs in i april. Det faktum att vi hittar Blåvitts namn överst efter tre omgångar vittnar om gjord hemläxa, noggranna tränare och mottagliga spelare.

Vi såg embryon redan mot Häcken, förstod vart det barkade mot Helsingborg, lyfte på hatten efter BP och börjar förstå efter Elfsborg.

Som Jörgen Lennartsson, guldtränaren, sa. Elfsborgs backlinje, med färska innerbacksparet Jon Jönsson och Tom Söderberg, hanterade IFK:s omställningstaktik utmärkt; Hysén sköt från 25 meter, Moberg Karlsson växelspelade sig fram till en halvchans. Och med Bangura som Bangura spelade sista kvarten riskerar Elfsborgstränaren att få bänka sin allsvenska skytteligaledare inom kort. Lasse Nilsson och David Elm knackar allt hårdare på dörren där bakom och ger bred spets.

Mitt inspel där: Räkna inte bort trepoängaren från Borås än. Tillägget: Henning Hauger!

Kvarstår mitt i all återhållsam Göteborgsglädje: Att vinna mot Elfsborg på Borås Arena. Det har inte skett sedan 2005.

Lag är aldrig svagare än tunnaste länken. Därför är IFK Göteborg just nu ett utmärkt fotbollslag. Det finns inga springande punkter, tunna isar eller osäkra kort.

Det finns bara en taktik och den följs till punkt och pricka. Ligg lågt, ställ om och gör det ordentligt.

Det är äckligt … disciplinerat, kontrollerat, balanserat, taktiskt – och svårforcerat.

Tre matcher, noll insläppta mål och sju poäng. Den omställning Mikael Stahre och IFK Göteborg bjudit på sedan oktober 2012 imponerar och skrämmer varenda allsvensk konkurrent.

IFK Göteborg är ett sju-helsike till lag.

 

Hiss: John Alvbåge är precis så bra en målvakt i ett blivande guldlag behöver vara; tar allt och lite till.

Diss: Mitt i alltihop: IFK skapar färre chanser än i fjol. Fast det tror jag Stahre & Co kan ha överseende med.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.