Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Zoë Wicomb | Bländad av ljuset

Zoë Wicombs roman utspelar sig i ett Sydafrika efter apartheid. ­Under ytan lever klasskillnader och ­personliga tragedier. Karin Widegård har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Zoë Wicomb

Bländad av ljuset

Översättning: Meta Ottosson Tranan

Drömmen om ett perfekt liv har fått många att stupa. Om det dessutom måste baseras på lögner kan uppgiften bli övermänsklig.

Zoë Wicombs roman från 2006, Bländad av ljuset, utspelar sig i ett Sydafrika efter apartheid. Nu ska det gamla vara förgånget men under ytan lever klasskillnader och personliga tragedier.

Zoë Wicomb är född i Kapprovinsen i Sydafrika men levde tjugo år av sitt vuxna liv i England, dit hon emigrerade i början av sjuttiotalet. Till Sydafrika återvände hon några år innan apartheidsystemet avskaffades.

Originaltiteln Playing in the l ight innehåller fler dimensioner, och speglar på ett fyndigare sätt komplexiteten i det dilemma som huvudpersonen Marion brottas med.

Marions liv är torftigt på ett kliniskt och korrekt sätt. Utifrån sett hör hon till samhällets vinnare. Framgångsrikt driver hon en resebyrå i Kapstaden. Hon är smart, vit och snygg och hennes ekonomi tillåter henne att hålla sig med en lyxlägenhet på Bloubergstrand med utsikt över Taffelberget och Robben Island. Ön där Nelson Mandela hölls fången.

Varför är hon då inte nöjd? Något binder hennes energi och förmåga att ge sig hän.

Hennes åldrade far, en pensionerad trafikpolis, lever fortfarande i det lilla radhus där hon växte upp bakom ängsligt fördragna gardiner. Marion, älsklingsdotter och enda barnet, brukade han smeksamt kalla ”min lilla sjöjungfru”. Hennes egen entusiasm inför att vara en jungfru med sammanväxta ben har dock svalnat.

Främlingskapet hon känner inför föräldrarna och det förflutna får henne att tvivla på att hon verkligen kan vara deras barn och hon börjar tro att det finns en hemlighet begravd någonstans.

Berättelsen strävar på mot peripetin, vändpunkten, där hemligheten avslöjas. Vad den består i vore närmast en dödssynd att avslöja i en recension. Men det är inte som i en deckare där boken tar slut när gåtan är löst.

Nej, det är först här som berättelsen tar sig och blir riktigt intressant.

Successivt går det upp för Marion hur föräldrarna har förminskat sig och stympat sitt liv för att anpassa sig till det absurda apartheidsystemet. För att fylla ut luckan i sin historia tar hon hjälp av Brenda, en ung färgad kvinna som är anställd på resebyrån och som har den initiativkraft och sociala förmåga som Marion saknar.

Tillsammans gör de en bilfärd där de letar upp Marions okända släktingar och hälsar på hemma hos Brenda, vars familj lever under påvra ekonomiska omständigheter. Klass hör fortfarande ihop med färg.

Lyckan ligger inte i att ha en designad lägenhet som Marions, men den ligger heller inte i att sentimentalisera fattigdomen. Något som Wicomb visar genom att låta Brendas mamma avvisa en present i form av en lykta gjord av plåtburkar och glasskärvor, som Marion och Brenda fått av en kringresande gårdfarihandlare och levnadskonstnär.

Även om romanen utspelar sig i Syd­afrika är psykologin generaliserbar, eftersom den handlar om vilka identitetskriser man kan råka in i om man betalar ett allt för högt pris för att bli någon annan än den man är.

Apartheid är Historia. Zoë Wicombs tredje roman handlar om en framgångsrik vit affärskvinna i det nya Sydafrika.