Yvonne Hirdman | Vad bör göras?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en nyutkommen essäbok, med den från Tjernysjevskij och Lenins medvetet stulna titeln Vad bör göras? analyserar och diskuterar Yvonne Hirdman femtio år av svensk jämställdhetspolitik. Här återfinns såväl tankeströmningar och allmänna diskussioner utifrån bildmaterial från decennierna som gått, som dess politiska konsekvenser i reformer och utredningar.

Vad bör göras? skulle också kunna vara titeln på Nordiskt Forum, den stora jämställdhetspolitiska konferens som gick av stapeln i Malmö i helgen. På Malmömässan och arenan i Hyllie samlades tusentals organisationer, lobbyister och politiker från de nordiska länderna för att samtala och lyssna till såväl inhemska som internationella gäster.

Redan innan konferensen hade kritiken från många håll varit hård. Dyra biljett- monter- och medverkandepriser exkluderade både allmänintresserade privatpersoner och mindre ekonomiskt starka organisationer. Många perspektiv, såsom hbtq och antirasism, var undanskuffade i en klassisk inomfeministisk hierarkisering som vi borde ha lämnat bakom oss: vita, heterosexuella cis-kvinnor först, alla andra som ska rymmas inom feminismen är sidofrågor eller särintressen. Särskilt tydligt blev det inte minst när forumet bjöd in transfoba talare som Julie Bindel och Gail Dines.

ANNONS

Så präglades också många av de större programpunkterna, som Nordiskt Forum själva arrangerade, av klassiska jämställdhetsfrågor. Föräldraförsäkring, lika löner och rätten till heltid dominerade på en konferens där kunskapsnivån redan var hög och merparten av besökarna i den oftast halvtomma Malmöarenan förmodligen hört mycket förut. Samtalen om feminismens framtid, liksom framställandet av konferensens slutdokument, dominerades av vita kvinnor i övre medelåldern.

Ett par gånger brände det till. Under rubriken Borders, nations, papers diskuterades papperslösa och asylsökande kvinnors rättigheter i ett Europa som gör skillnad mellan människor. Vilka kvinnor omfattas av den feministiska agendan? Hur långt sträcker sig ambitionen att alla kvinnor ska skyddas från våld och utsatthet? I Norden lever kvinnor som misshandlas och våldtas av närstående, hyresvärdar, arbetsgivare och andra i deras vardag men som saknar möjligheter att anmäla eller söka skydd på grund av deras legala status. Kan vi tala om en jämställdhetspolitik när vissa kvinnor och hbtq-personer exkluderas ur skyddsnätet?

Ett närliggande tema var lördagens samtal om misogyni och fascism. Romska aktivisten Diana Nyman berättade om ett liv av misstänkliggörande och utsatthet och gav åhörarna en uppmaning om att aldrig gå förbi en tiggande kvinna utan att ens ge henne en blick. Vad är du för slags feminist om du inte ens kan se en annan kvinna i ögonen? I det avslutande panelsamtalet konstaterades, som så ofta i dessa dagar, att det är skarpt läge för Europa. De politiska landvinningar som gjorts riskerar att förloras igen när fascismen breder ut sig.

ANNONS

Var befinner viossnu?, undrar Yvonne Hirdman i sin bok och påtalar att glappet mellan praktisk jämställdhetspolitik och feministisk teori ökat de senaste decennierna. De må ha funnits en tid då det kan ha verkat som att det låg många mil mellan genusvetenskapens slutna seminarierum och den praktiska feminismen, men frågan är vad du lägger in i begreppet jämställdhetspolitik. Både i Hirdmans bok och på Nordiskt Forum är det snävt. Att Hirdman betraktar det som ett stort glapp mellan jämställdhetsarbete och teoribildning beror på att hon inte ser eller vill se det enorma arbete som asylrättsaktivister, hbtq-aktivister, feminister som rasifieras, transpersoner, funkisaktivister och många andra bedrivit i många år. Ständigt i utkanten av det som räknas som ”riktig feminism”. När nu många av dessa grupper blir alltmer röststarka inom den breda feministiska rörelsen betraktar Hirdman det som att jämställdhetspolitiken ”härbärgerar” alla ”svaga grupper”, där jämställdheten är ”ett värddjur för alla andra former av emancipationspolitik”.

Vems emancipation? I Hirdmans emancipationsbegrepp ryms bara de som befinner sig inom den jämställdhetspolitiska normen. Vilka svaga grupper? Som Soraya Post från Feministiskt Initiativ påpekade i sitt tal under lördagens Nordiskt Forum finns inga svaga grupper, bara svagt skydd.

I Nordiskt Forums slutdokument återfinns inte oväntat framförallt punkter om rätten till heltid, ett jämställt arbetsliv, jämställdhetsperspektiv i budgetar och att kvinnor ska beredas plats som aktörer och ambassadörer för hållbar utveckling. Yvonne Hirdman skriver om hur det samtida jämställdhetspolitiska problemet är att ”ingen vågar prata om hedersvåld”. Det är alltså vad vi kan förvänta oss av några av den svenska kvinnorörelsens stora namn idag.

ANNONS

Spiken i kistan för Nordiskt Forum kom sista dagen, då konferensen skulle överlämna sitt slutdokument till de nordiska jämställdhetsministrarna. På scenen bereddes plats åt Fremskrittspartiets Solveig Horne, en politiker som vill inskränka aborträtten, hetsar mot romer, anser att vi bör ”debattera homosexualitet” och har uttalat sig om att våldtagna kvinnor ”har ett eget ansvar för att inte hamna i den situationen” och att det är ”invandrade män” som står för våldtäkterna. Det säger mycket om arrangemangets politiska ängslighet och vilja att vara makten till lags.

De få samtal som fanns om fascismens framfart och aborträttens hotade status, liksom asylsökande och papperslösas behov av skydd, underminerades fullständigt när en politiker som Solveig Horne tilläts tala, utan att få kritiska frågor om sin hatiska politik. ”Det var ett dilemma, men det är såhär verkligheten ser ut i Norden idag”, svarade Nordiskt Forums ledning på kritiken kring Hornes medverkan.

För många medverkande talare, organisationer och åhörare blev det slutpunkten på en helg som lämnat grumlig eftersmak. I mina öron ljuder fortfarande Stina Oscarsons ord under hennes inledningstal på lördagen: ”makten är blixtsnabb på att plocka upp, ta över och oskadliggöra motstånd.” Jämställdhetspolitiken är förlorad till urvattnat tal och ryggradslöshet. Länge leve den bråkiga och obekväma feminismen, som aldrig viker undan med blicken för någon. Den som inte accepterar verkligheten, utan vill förändra den.

ANNONS

ÄMNET

Att Yvonne Hirdman betraktar det som ett stort glapp mellan jämställdhetsarbete och teoribildning beror på att hon inte ser eller vill se det enorma arbete som asylrättsaktivister, hbtq-aktivister, rasifierade feminister, transpersoner, funkisaktivister och många andra bedrivit i många år, anser Elin Grelsson Almestad som läst Hirdmans bok Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år.

SKRIBENTEN

Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om Mustafa Cans porrnovell om det norska Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen.

ANNONS