Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Yvonne Hirdman | Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Yvonne Hirdman | Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet

I Yvonne Hirdmans Egohistoria från 1900-talet går villrådigheten hand i hand med målmedvetenheten. Lisbeth Larsson har läst hennes fascinerande självbiografi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Självbiografi

Yvonne Hirdman

Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet

Ordfront

Det har stått många strider kring Yvonne Hirdman och hennes forskning. Hon har vanligtvis vunnit dem. Inte alltid omedelbart, men på sikt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En lång period var hon den drivande inom genusforskningen. Hennes teori om genussystemet var gängse referens inom fältet. Under senare år har hon skrivit den ena uppseendeväckande och prisbelönta biografin efter den andra. Nu har hon kommit till sin självbiografi.

Det är en överraskande och fascinerande läsning. Långt från de triumfatoriska berättelser som några feminister i hennes generation numera skriver. Långt från de stora egon som finns i samtida manliga akademikers historieskrivningar.

Medan jag var ung beskriver inte alls den raka och målmedvetna vägen till det framgångsrika jag som sitter vid datorn. Den handlar snarare om dessa ändlösa av- och omvägar, stoppskyltar och krokben som gör segerns sötma lite blandad och ibland rentav besk. Ofta är det som orkade hon inte ens smaka på den.

Att alltid göra det bästa av det, make the best of it, är en lärdom hon burit med sig från sin mor, den röda grevinnan, som hon skrivit en Augustprisad bok om. Vad det innebär är svårt att säga. Hon anklagar ofta sig själv för att vara lat, men hennes meritlista är imponerande. Det tycker hon själv också. Problemet är att inte alla har tyckt det vid avgörande tillfällen.

När hon sökte professuren i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet ville man hellre ha en annan. En man som inte alls forskat inom det område som var professurens, där hon var som klippt och skuren. Hon överklagade och vann. Arbetsmiljön var sådan att hon blev sjuk och hon lämnade tjänsten efter bara ett par år. Det hör knappast till de stolta inslagen i universitetets historia. Men hon går snabbt förbi det.

Yvonne Hirdman är inte den som klagar. Hon är historiker. Och hon är i sin självbiografi i högsta grad en del av historien. Det är det som gör den så intressant att läsa.

Student på den tiden när det bara var en liten del men alltfler som tog denna examen. Med barn vid tjugo, när inte fanns fri abort. Ingick äktenskap, men behöll sitt flicknamn. En ny möjlighet i början av 60-talet. Skilsmässa före trettio, när skilsmässofrekvensen började öka. Fattig som en kyrkråtta. Men överlevde i det välfärdssystemet med billiga studentbostäder och studielån som byggdes under senare delen av 60-talet. Med vid den berömda kårhusockupationen, men göms bakom männen på bilderna. Också vidare.

Hon blir, kan man säga, även om det ligger hårt arbete bakom, doktorand av en tillfällighet i det snabbt växande svenska utbildnings- och forskningssystemet. Professor, utan att egentligen vilja det, inom ett nytt fält där hon verkligen behövdes.

Yvonne Hirdman placerar in det lilla livet i det stora på ett sätt som gör hennes självbiografi till både en personlig berättelse och ett historiskt dokument. Bitvis är hon mycket personlig. Hon beskriver sin barndoms lekar och ångest. Känslan av att inte höra till. Övermodet i lekarna. Fantasierna. Inskolningen i kvinnligheten. Klippdockorna. Kroppens längtan. Att vilja för mycket. Att inte förstå. Överge och bli övergiven.

Det finns ett talesätt om att man inte ska tvätta sin smutsiga byk offentligt. Men Yvonne Hirdman visar hur viktigt det är att göra just det. Även om man kan beskärma sig över hennes dåliga omdöme när det gäller karlar och brist på planering, smidighet och framförhållning. Och trots att man många gånger undrar hur en så skarpsinnig person kunnat krångla till sitt liv så till den grad, är det otroligt uppbyggligt att läsa en berättelse om en öppet motsägelsefull människa där villrådighet går hand i hand med målmedvetenhet, högmod med uppgivenhet och briljans med omdömeslöshet.

Yvonne Hirdman tillhör den generation kvinnor som skolades in i en kvinnoroll som var på utdöende. Hon verkar heller inte ha varit särskilt lämpad för den. Och inte heller särskilt väl rustad för den nya.

Hon kantar sin framställning med titlar från den nya kvinnorörelsens klassiker: Kvinnans två roller, Det andra könet, Kvinnans villkorliga frigivning, Jungfrutro och dubbelmoral. Det kan se ut som hade hon levt sina teoretiker. Men det är en retrospektiv kunskap. Det är först i efterhand man kan bli ett illustrativt historiskt exempel. I det nu, som är de flödigt citerade dagböckernas, kämpar den unga Yvonne emellertid en ytterst personlig kamp för ett anständigt och lustfyllt liv. Och det senare är viktigt. Det må ju være sjovt, citerar hon en norsk kollega.

Jag skulle också säga att det är sin egen teori om genussystemet som Yvonne Hirdman illustrerar med sin självbiografi. Enligt denna är det patriarkala samhället helt enkelt ordnat så att kvinnan alltid drar det kortaste strået, även när det, som i Yvonne Hirdmans fall, kan te sig långt.

.

Ämnet
Yvonne Hirman skriver ärligt och självutlämnande i Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet om sin krokiga väg till ett framgångsrikt jag som genusteoretiker och professor i samtidshistoria. I självbiografin tvättar hon sin smutsiga byk offentligt och visar vikten av att göra just det.

Skribenten
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren: Denna dagen, ett liv.