Yvonne | Backa Teater

ANNONS
|

Witold Gombrowicz skrev pjäsen Yvonne, prinsessa av Burgund året innan Tyskland invaderade hans hemland Polen. Ingenting i det yttre för tankarna till krig. Däremot trampar mellan raderna den sociala kraft som ingår i varje väpnad och inre konflikt, nämligen människans behov av att identifera sig med en grupp för att undvika den farliga, samtidigt befriande känslan av att vara sann mot sig själv.

Mattias Anderssons Gombrowicztolkning, som kort och gott heter Yvonne, handlar om en människa som förblir sig själv genom att ignorera en sammansvetsad grupps sociala konventioner. Upphottad och med insprängda texter av unga göteborgare reflekterar den mystiska karaktären Yvonne vår tid, våra svagheter och rädslor. Inte så mycket en Messiasgestalt som en trasdocka vars tysta, stirrande blick suger i sig andras obekväma känslor. Ungdomarnas egna ord berättar om utsatthet, självhat, övergrepp, rädslor. Låter det som hiss genom själsmörkret är det bara delvis sant, för Gombrowicz pjäs svingar också mellan absurdism, slapstickkomedi, rentav Shakespeareparodi.

ANNONS

Ulla Kassius läckra scenrum är en orange låda. Publiken sitter på tre sidor, längs den fjärde en lång bardisk, i taket hänger speglar. Liksom hennes tidigare scenbilder i Mattias Anderssons uppsättningar av Brott och straff och Gangs of Gothenburg, och dessförinnan The Mental States of Gothenburg på Angereds Teater, ger den avskalade formen en direkt, samtida andedräkt. För publiken är det många känslor att leva sig igenom, lager av aningar och attityder som i det kala rummet tangerar våra djupaste, mänskliga valv. Än en gång ett mästerligt snapshot av Kassius, ett politiskt och mentalt rum som visserligen är ljust och fräscht men stinker av parfymerad ångest.

Det börjar mellan eufori och utsatthet. Tre överklasskillar och en tjej dansar och hänger vid bardisken. En luffare kommer förbi, gänget mobbar honom, spelar på sin ungdom, rikedom, skönhet. Likt blodhundar sniffar de upp nästa offer, en blek tjej i jeans och grå munkjacka. En tacksam hackkyckling för gänget som blir alltmer provocerade när hon knappt ens reagerar.

Mest irriterad blir Filip, som hämnas med ett skämt: han presenterar sig som prins och säger att han vill göra henne till prinsessa. Kompisarna spelar med, Filips föräldar dras in och kallas för kung och drottning. Skämtet drivs längre och ju mer kvinnan, som är Yvonne, ignorerar ”kungafamiljen”, desto mer hatiska och besatta blir de av hennes tysta närvaro. Till slut har hennes roll som kollektiv syndabock för deras problem vuxit bortom kontroll. Hon måste försvinna, en lösning absurdisten Gombrowicz inte försummade att skruva lite extra på.

ANNONS

I ursprungstexten är pjäsen som en omvänd saga utan hjältar, men i Mattias Anderssons version tänds ett litet hoppfullt ljus. En förenklad läsning, för Yvonne är ganska vidrig, inte alls en opolerad tjej med hjärta av guld. Men i Backa Teaters estetik, och för deras publik, är tolkningen hundraprocentig. I stort sett detsamma vill jag säga om uppsättningen, spelad med hetta och underbar rytm.

Som Yvonne har Emelie Strömberg, om jag räknar rätt, fem repliker. Blek, nästan genomskinlig, med en kroppshållning som skulle göra en livscoach förtvivlad, drar hon till sig Filips och gängets onda ord och blickar och studsar dem på något apatiskt sätt tillbaka där det smärtar som värst. Att spela så blankt, och förmedla så mycket, är en bragd. Överklassgänget med Peter Viitanens Filip febrigt i spetsen börjar i brackig stil men blir alltmer groteska i takt med att de förlorar sig i, närmast förintas av Yvonnes stirrande tystnad.

Som Filips blaserade vänner ger Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors och Marall Nasiri flera korta, starka närbilder av det förakt för svaghet som kallas arrogans, inte minst när de mobbar P-O Gerhard Larssons sorgliga luffare. Genom Filips föräldrar, starkt och komplext porträtterade av Lars Väringer och Maria Hedborg, lutas en stege mot den idé som går igen i Gombrowicz senare böcker – att människans karaktär helt och hållet är en produkt av hennes sociala situation. Det sociala arvet vibrerar när spänningar och hemligheter blottläggs i ”kungafamiljen”, som ömkligast när Maria Hedborg, uppsnofsad som en rakkniv, sjunger ut sitt hjärtas smärta. Genom salongen går det som en generad rysning.

ANNONS

Mänsklig, om än med masken på, förblir bara Emelie Strömbergs Yvonne. Hade det inte varit övertramp, kunde hon som slutsignal ha visslat på Liket Levers legendariska punkprotest ”Jag vill inte bli levande begravd”. Rädsla urholkar inte denna själ.

ANNONS