Den är ingen upplyftande historia, israeliske Yuval Noah Hararis underhållande och ibland häpnadsväckande stolliga historik över mänskligheten, kallad Sapiens. I över 200 år har historien om människan varit historien om framsteg. Harari bryter delvis trenden. Övergången från jägare och samlare till jordbruk för 10 000 år sedan var ingen quickfix till lycka. Tvärtom. Infektionssjukdomarna gjorde entré, likaså ryggvärken och stressen, överbefolkningen och klasskampen.
Hariri är en skicklig pedagog som på några rader sammanfattar rön från paleoantropologin, evolutionsgenetiken, arkeologin och alla andra vetenskaper om människan som gjort fantastiska framsteg de senaste decennierna. Han lägger stor vikt vid vad han kallar den kognitiva revolutionen för cirka 70 000 år sedan. Andra har kallat händelsen för the big bang of the brain, de nya uppkopplingsmönster i en redan unikt stor hjärna som gjorde språket, symboliseringsförmågan, fantasin och föreställningen om abstraktioner möjliga.
Det viktigaste med detta stora språng, menar Harari, är att förmågan till föreställningar om det som inte är för handen – andar, gudar, idésystem, fiktiva paradis – tillsammans med språktecknens informationsförmedling över tid och rum gör det möjligt att skapa stora berättelser vilka i sin tur legitimerar samhällsordningar. Sådana stora berättelser håller fortfarande samman våra kulturer, gör det möjligt att skapa destruktiva osannolikheter som liberal nationalekonomi, global råvaruförvandlande kapitalism, nationalistiska folkmyter och aggressiva religioner.
Hararis diskussion kring uppdiktade fantasier, eller naturliga rättigheter, som grund för samhällsordningar är både filosofiskt avancerad och mycket intressant. Om alla makthavare vore cyniska maktspelare skulle samhällssystem inte kunna upprätthållas. Den enda verkliga cynikern är den som inte tror på några objektiva samhällssystem överhuvud taget. Det måste alltid finns tillräckligt många maktutövare som tror på sitt system – kapitalistisk marknadsekonomi, teokratisk ordningshierarki, planekonomisk rättviseideologi – för att systemet ska existera åtminstone några årtionden och sätta avtryck i världshistorien.
Objektiva bättre livsvillkor, större lycka för mänskligheten tycks inte attrahera Harari, vilket gör hans framställning både provocerande och tankeväckande. Alla ordningar som styr människors liv är uppdiktade, skriver Harari, begären formas i enlighet med redan existerande, förhärskande myter. Problemet för Harari blir, med detta synsätt, varför någon ska välja en myt framför en annan. Den objektiva lustprincipen är neurokemisk, inte moralisk, och Harari diskuterar i ett långt kapitel frågan om vad som definierar lycka. Det finns ingen utväg ur den uppdiktade ordningen, skriver Harari pessimistiskt. Ändå är det precis det människor har strävat efter i årtusenden. Det är detta som kallas historia.
Harari forsätter sin muntert cyniska och uppkäftigt retoriska historia med skriftspråkets uppkomst och funktion och matematikens uppkomst och funktion. Hans resonemang omkring sociala konstruktioner som nation, ras och kön är genomtänkta och klargörande.
Men när han förklarar att historien har en riktning, mot större enhet, tror jag att han förblindas av globaliseringen. Att historien skulle ha en riktning verkar hegelianskt i överkant. Orsakerna till enandet är tre. Den första är pengar. Harari förklarar pengars uppkomst på det konventionella sättet: ett bekvämt, lättransporterat bytesmedel som korsar gränser och anonymiserar mänskliga relationer. Senare kommer han underfund med att det är krediter som ger upphov till pengar, inte tvärtom.
Den andra förklaringen är imperier, och här börjar luckorna i Hararis resonemang bli tydliga. Han saknar blick för ekologiska realiteter. Romarriket gick inte under på grund av barbarinvasioner, barbarer hade romarna klarat av många gånger förut. Men när riket inte längre expanderade blev det brist på den viktigaste energikällan, slavmuskler, och riket kollapsade under tyngden av sin egen komplexitet.
Den tredje förklaringen är religioner, framför allt monoteistiska religioner. Till religionerna räknar Harari även ideologier som liberal humanism och kommunism, med bitvis tvivelaktig argumentation. Trots sin tro på ett fortgående enande av världen avvisar Harari harmset alla försök att förklara historien deterministiskt.
Historien är ett kaotiskt system av andra ordningen, det vill säga den påverkas av förutsägelser om den. Historien är inte god eller historien om eviga framsteg. Men all mänsklig verksamhet begränsas av fysiska realiteter, människan är inte Gud även om hon, som Harari påpekar, numera leker Gud genom gen- och biotekniken. Slutkapitlet är en dystopi om mänsklighetens utslocknande i armarna på artificiell intelligens eller odödliga övermänniskor.
Det viktigaste enandet är förstås den europeiska kolonialismen, som enligt Harari drivs av naturvetenskaplig upptäckariver i kombination med kapitalism och industrialism. Hararis förtjusning i naturvetenskap och teknik (något mindre i konsumism) gör att hans stora lucka återigen blir synlig. Plötsligt träder han fram som en framstegsreligionens profet. De naturresurser som är tillgängliga för mänskligheten har ökat kontinuerligt och kommer troligen att fortsätta göra det. Oändliga resurser på en enda begränsad planet? Fasen så troligt.
Rent fjantig blir Harari när han predikar att bara för att perioden från 1945 har varit ovanligt fredlig, kommer det globala imperiet att se till att den tusenåriga fredens rike nu har inträtt. Exakt samma sak trodde människor 1913.
.
Författaren
Yuval Noah Harari, född 1976, är professor i historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hans specialområde är världens historia och makrohistoriska processer.
Skribenten
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP:s kultursida. Skrev senast om Yasar Kemal efter dennes bortgång.
