”I främmande land såg ens handstil opålitlig ut.” Efter några sidor i romanen Det nakna ögat känner man igen japansktyskan Yoko Tawadas särskilda art av observans. På svenska finns av henne sedan 2009 essädiptyken Talisman. Förvandlingar, med reflexioner över språk och tecken i en värld av ofrånkomligt översättande.
I den aktuella romanen, först utgiven 1994, reser en ung vietnamesisk kommunist vid 1980-talets slut till kamraterna i Östberlin för att hålla föredrag. Väl där blir hon shanghaiad av en man som för henne till Västtyskland. Efter en tid flyr hon med tåget till Paris, där huvuddelen av romanen utspelar sig.
Den unga jagberättaren är politiskt ståndaktig, i övrigt rätt viljelös. Utan uppehållstillstånd och franskakunskap blir hon beroende av främlingars välvilja. Hon går dagligen på bio och utvecklar en kult av skådespelerskan Catherine Deneuve, vars filmer muterar med romanhandlingen. Människor gör olika anspråk på henne, men hon förblir instängd i sin ”skallbiograf”.
Från sitt medvetande kan man inte fly, men man kan röra sig mellan sken och struktur. Likt Roland Barthes i Tecknens rike pendlar berättaren i denna suggestiva episodroman mellan synsätten.
Man har kallat Tawada en medvetet naiv antropolog och det finns avhandlingar om hennes metod för att främmandegöra det invanda. Att reducera denna egenartade, högst läsvärda författare till det intellektuella artisteriet vore dock synd, för hon har mer än så att ge.
Genom tonfallets lillgamla kyla förmedlar Det nakna ögat en livsdramatik som många erfar i dagens värld. Berättaren, irrande ensam i sin skallbiograf, talar som en som inte kan vila i någon pålitlig gemenskap, utan oavbrutet måste experimentera fram sin mänsklighet, fras för fras, aforism för aforism, metafor för metafor.
