En bekant ägnade sig under en period åt att sätta lappar på saker i hemmet. På fåtöljen stod ”FÅTÖLJ”, på väggen ”VÄGG”, och så vidare. Det var för att hans son skulle lära sig läsa först av alla i sin förskolegrupp och på så vis få ett rejält försprång inför skolstarten. Lapparna kombinerades med tragglande i böcker.
Vad detta stora försprång skulle tjäna till var och förblir oklart. Läsning är trots allt ingen tävling och lär sig gör man bäst om det inte blir en press och ett tvång. Men att erbjuda kunskaper är naturligtvis aldrig fel och kunskap kan anrättas på mer eller mindre smakliga vis.
Jag har själv alltid tyckt att katalogiserande böcker för barn är tråkiga men har tvingats kapitulera inför mina egna telningar som gillar dem. Alltså har jag otaliga gånger bläddrat, läst och pekat i böcker som berättar vad alla kroppsdelar heter och vilka grimaser olika barn gör i illustrationerna eller pekat på en tupp, en gris och en höna och sagt ”tupp, gris, höna”. Och barnen har velat läsa böckerna igen och igen, även långt efter att de kunnat alla orden.
Nya pek- och ordböcker för barn utkommer ständigt på marknaden och genren är sig ganska lik genom åren. I Första fina ordboken av Xavier Deneux får man följa de båda kaninerna Max och Moa i deras vardag. Man får se dem ledsna, arga och glada, får deras leksaker och kläder uppräknade och får följa med när de påtar i trädgården och ser olika djur.
Illustrationerna är klassiskt småbarnsgulliga. Max är klädd i starka färger och Moa i pastell, Max snickrar och Moa ritar. Traditionellt så det förslår och så rart att det till och med är svårt att se att kaninen Max verkligen är arg i bilden som ska illustrera känslor.
Då är det mer fart och kraft i Stora ordboken för små tungor, av Mikaela Périer och med illustrationer av Kenneth Andersson. Den vänder sig till lite äldre barn. Bokstäverna gås igenom från A till Ö och ett antal ord på varje bokstav presenteras i form av korta rim. Hunden Tungan hittar på tokord och en liten figur som kallas Ordbajsaren och mest ser ut som en stor rumpa förklarar ett antal ”krångelikrångelord”, som Arvegods, Gastronom och Legitimation.
Det hela hade kunnat bli riktigt roligt och bra om det inte hade varit för att många rim är ganska taffliga och alltför ofta saknar rytm. Det som ska vara tokigt och skojigt känns i stället lite stelt och krystat. Många av krångelorden är dessutom lite väl krångliga för att passa målgruppen, som rimligen är i början av läsåldern. Anderssons bilder är den stora behållningen med boken. De är färgstarka, konturskarpa och väldigt långt ifrån gulliga.
Jag vet inte hur många gånger jag läst Richard Scarrys klassiska ABC-bok Vi lär oss ABC: ”Akta dig mamma Katt! Gasen i botten!” och ”Vad gör de i grisige Georgs garage egentligen?” Inte mycket till story, mest bara ett myller av figurer i olika scener där massor av saker händer samtidigt. Lite rörigt tycker jag, fascinerande tycker mina barn. Hur många bokstäver de lärt sig av boken låter jag emellertid vara osagt.
Om bokstavslärande hade varit poängen hade man nog tjänat på ett annat upplägg, där själva bokstäverna hade huvudrollen och syntes mer i bilderna. Men om man redan kan alla bokstäver och i stället vill lära sig nya ord fungerar konceptet antagligen bättre. Mumindalens svensk-engelska bildordbok har en liknande utformning där mycket händer på varje sida och enskilda ord varvas med meningar och små berättelser som alltid finns på både svenska och engelska. Längst ner finns frågor om vad som syns i bilderna eller uppmaningar att leta efter en viss figur eller ett antal saker.
För den som är nyfiken på det engelska språket och dessutom gillar muminfigurerna är det här en utmärkt bok att lustfyllt bläddra i. Vill man lära sig inte bara hur orden stavas utan också hur de uttalas får man förstås ha någon engelskkunnig i sin närhet.
Ett mer traditionellt upplägg har Barnets första ordbok. Svenska-engelska. Samma gulliga stil som Deneuxs bok, med nallar i olika vardagsmiljöer men i denna bok med alla ord på både engelska och svenska. En ganska traditionell pekbok, helt enkelt, men med den skillnaden att den är tvåspråkig.
De flesta barn i förskoleåldern eller i de tidiga skolåren är mycket nyfikna och närmast encyklopediska i sin relation till kunskap. De vill greppa sin omgivning och både katalogisera och förstå samband. De tar in nytt vetande i en hisnande fart och ofta med en glädje som man önskar att de fick chans att behålla.
Jag hoppas därför att de barn som förses med dessa olika ordböcker själva tillåts välja om, när och hur mycket de vill läsa i dem och att ingen fartförblindad förälder tar dem som förevändning för att drilla sina barn i kunskaper de ännu inte är intresserade av att ta in. Kunskap ska göras kul.
