Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Wulvaricht & Morgana: Spökhus i Göteborg

Jo då, enligt en ny bok finns det visst spöken i Göteborg. Och en karta erbjuds den som vill ge sig ut på lokal spökspaning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I denna bok samsas två ganska olikartade temperament. För att alls vara intresserad av spökerier får man väl ha en dragning åt det översinnliga och okända, kunna tänka sig att porten till dödsriket är full av springor och kvisthål där allsköns väsen kan tränga fram. Men tonfallet i boken är sakligt och lugnt, och efter varje kapitel följer några sidor med kartor på vilka varje spöke är sorgfälligt inprickat: tanken är att läsaren skall kunna söka sig ut i Göteborgsoverkligheten som spökbackpacker.
Den läsare som förhåller sig skeptisk till spöken får inte mycket hjälp av författarna. Från stycket om Gunnebo slott kan vi hämta ett exempel på deras stilkonst: "Utanför dörren till rummet hördes ofta tunga steg och djupa suckar som om någon plågad själ vandrat fram i korridoren." Här finns inget subjekt som hör ljuden och till synes inget objekt heller som åstadkommer dem.
Det är ungefär som om man skulle referera en trestegsfinal med orden: Med jämna mellanrum kom vuxna karlar och sprang mot ansatsbrädan, varifrån de tog tre långa kliv och hamnade i en sandgrop. Det är i och för sig en riktig beskrivning, men den saknar nerv.
Kapitlet om bödlar och galgbackar innehåller mer utförliga beskrivningar och vilar förmodligen på bättre källor än de korta tidningsnotiser som jag antar att spökreferaten har utgått från. Bland de allmänna hemskheterna finns också en uppsats om Elizabeth Stride, född Gustafsson i Torslanda socken, som blev ett av Jack uppskärarens offer. Där är grundligheten imponerande.
Många av historierna handlar om osynliga väsen som meddelar sig med knackningar i väggarna. Från min egen tid i Göteborg minns jag flera sådana fall. Min slutsats blev att andarna var musikaliska: knackningarna uppträdde nästan alltid i samband med att jag spelade musik.